Som avslutning på jobbveckan sneakade jag iväg på bio i dag. Med en liten skara folk i högst varierande åldrar avnjöt jag komedin A Bad Mom´s Christmas. Det var burdust, det var burleskt, det var ofint och plumpt.

Men Susan Sarandon lyste upp det hela, tillsammans med Christine Baransky och en kvinnlig skådis i högre medelåldern till – de spelade tre mormödrar from hell som (tvångs)gästade sina döttrar i julhelgen.

Och jag fick mig några goda skratt, igenkänningsfaktorn var ganska hög ställvis. I filmen rannsakar både mammor och mormödrar – egentligen mödrar och döttrar – sig till slut. Alla inser att de agerat överilat och kunde putsa upp sitt beteende lite.

Jag hade en mamma som i juletider var mer svårhanterlig än vanligt. Som i många familjer utspelades hos oss rätt ofta det stora julgrälet – ja, det kunde infalla före julhelgen vilket ledde till att familjemedlemmar firade jul på var sitt håll.

Kontakten återknöts långt in på våren, ibland.

Och vad kunde vara orsaken till skärmytslingarna? Ja, en jul var det vasen på bilden nedan:

Min moster hade hämtat den från en resa till Leningrad, jag fick den som en förejulklapp.

När man är strax på 20 och nygift och bökar på med att ordna jul för två släkter är man inte riktigt lyhörd för finesser i kommunikationen. Mamma noterade att vasen inte fått den hedersplats hon tyckte den förtjänade – på pianot.

Hårda ord utväxlades – och resultatet blev att det firades jul på två håll det året.

Liknande incidenter återkom ett par varv – har säkert dokumenterat detaljerna i mina dagböcker.

Men min tanke nu när jag själv har varit både dotter, mamma och mormor är: kunde vi inte båda ha sansat oss lite.

Kunde inte åtminstone jag ha varit vidsynt och bjudit på lite barmhärtig ”förlåt att jag inte förstod och sa så fult”- retorik.

Vasen är i dag högt värderad av mig – men behäftad med det negativa minnet.

Den sista julen med mamma blev – som ju nog många andra också – lyckad. Hon dog i slutet av januari. Det var plötsligt, trots att krämporna var vardagsvara i mammas tillvaro.

Jag minns att det var moster som sa det högt: ”det var nu åtminstone bra att julen i år var så lyckad och fin”.

Man ska inte slumpa bort högtiderna. Det var också sensmoralen i dagens komedi som inte alls var så ytlig som den först kunde verka.