Så nådde vi äntligen första advent. Och så sätter december-rumban igång – igen.

Paradoxalt nog tycker jag månaderna hasar sig fram – men ändå är det jul allt oftare. Bara en stund sen jag plockade undan pyntet senast, bara en kort tid sen vi vandrade i det julpyntade Borgå förra gången. Eller sjöng Hosianna i Mataskärs kapell.

Kapellet har nu sen flera år blivit vårt första-advent-tillhåll. T sjunger i barnkören Stämsökarna och alla deras keikkor vill man givetvis bevista. Mataskärs kapell brukar vara välfyllt – så även i år. Också Hosianna klingar mäktigt i det lilla kyrkorummet. Och resten av familjen älskar risgrynsgröten man bjuds på efteråt. Den lär vara extra god just här, påstår både make, dotter och barnbarnen. Tyvärr har jag aldrig varit grötvän själv.

Ordet julstress känns jag inte vid. Det är löjligheter att man inte skulle kunna undvika det tillståndet. Julfirandet kan vara oändligt sparsmakat – det är du själv som skapar det ouppnåeliga idealet.

En aning funderingar kräver dock det stora utbudet roligheter – många av dem gratis – man erbjuds i årets sista fullpackade månad.

Några av dem är för mig omistliga: besöket i Borgå, vandring i den julpyntade vinterträdgården, många besök på den nuförtiden glittrande julmarknaden på Senatstorget. Nine lessons and carols vill jag celebrera med Anglikanska församlingen, Lyran och Akademen vill jag höra sjunga. Lucia ska givetvis upplevas live och Margretebergs julmarknad och matinköp i Gårdsboden hör till programmet.

I år har vi klämt in en lång weekend i London också. Och T:s dansskola har juluppvisning. Det erbjuds också julfester och julsitsar av olika slag, om man känner sig hågad.

Flera evenemang per dag om man radar upp allt.

Nej, nån stillhetens tid är advent då inte, ingen fastetid heller, fast så egentligen påbjuds.

Men stillheten tittar in nu och då. När maken och jag kurar skymning vid Julradions nonstoputsändning. När jag plockar fram pynten, lite i taget, blir stående med en prydnad i handen och minns – givaren eller den förra ägaren.

De urgamla festerna i höstmörkret har ju alltid haft ett starkt inslag av att minnas också dem som vandrat vidare. De döda kommer en i tankarna under julperiodens upprepade traditioner och bruk. Hur det var det året och den gången. När vi ännu var tillsammans.

Någon ställer kanske den ironiska frågan om den stressfria bloggaren överhuvudtaget julstädar, förbereder julhelgens mat eller köper julklappar.

Jodå, klappar köps, jag svabbar golvet och bakar skärgårdslimpor. Och skriver julkort och skickar några julpaket.

Men också utan alla förberedelser blir det jul. Den bara kommer och är oss given. Det sjöngs Stämsökarna om i dagens gudstjänst – och det stämmer!

T och de andra Stämsökarna hade prytt sig adventsfint. Vad sägs om årets Hosianna-frisyr?