Så var dagen kommen, Finland 100. Sol, snötäcke, som en guldålderstavla av Halonen, eller ett julkort.

Och hos Ekrems syns dammet mer än nånsin och behovet av julstädning gör sig påmint.

Det socialmediala flödet är blåvitt och intensivt. Folk firar och festar, klär upp sig och pyntar. Vi har väl alla på något sätt berörts av högtiden, presidentmottagning på dagis, etikettsenlig trerättersmiddag i skolan, kaffebjudning enligt det officiella programmet på arbetsplatserna. Vännerna och föreningarna firar med bruncher och kalas, det är som på valborg och nyår, endel firar inside, andra inte alls, den tredje gruppen lite på sitt vis.

Till grupp tre hör maken och jag. Vi skulle ha varit bjudna till Esbo församlingarnas festgudstjänst med festkaffe i morse, men sovmorgonen lockade mera.

Andra inbjudningar har vi inte, så vi gjorde som vid brukar – besökte Vinterträdgården (detta år extra pyntad) och åt middag på tumanhand hemma. Mera bubbel och lite TV-bal blir det ikväll.

Jag har aldrig gillat denna högtidsdag. Jo, förvisst är det fint att detta tappra folk klarat sig igenom alla ofärdstider och nått 100 års ålder som egen nation. Men. Alltid lite bråk på gång. Nu dom otrevliga demonstrationerna och barnjippots flyttande undan de nationalistiska (uff) åsiktsyttringarna. Allt det som slår över.

Mindes idag hur det firades på 1960-talet i min barndom. Hade du inte de två vita ljusen brinnande i fönstret klassades du som ofosterländsk – ja, som kommunist. Detta bevakades med stor iver i den småstad där jag firade i barndomen, Tavastehus. Hur man både kunde bevaka de egna brinnande ljusen och grannarnas mörka fönster utan eldsvåda förstår jag inte.

Men jag minns mosters stök med ljuständandet, ”klockan är snart 18.00, fort, fort, vad ska grannarna annars tänka”.

Jag hoppas riktigt många har riktigt roligt denna festkväll. Tycker det är dags för något nytt – både vad gäller koncentrationen på krigshistorian och de två vita ljusen.

Varför skulle det ena utesluta det andra – ett värderande av det förgångna kan väl leva jämsides med nutids- och framtidsperspektiv.

Dethär med hundra, förresten. Har fått mig en tankeställare. Denna höst har jag sannerligen känt mig hundraårig. Kroppen värker på konstiga ställen, jag är trött, jag känner möjligheterna sina. Slutraka i luften.

Igår träffade jag en vän som tagit studenten i höst. Hon är fyra år äldre än jag.

Det påminde mig om att man aldrig ska konservera sig. ”Rektorn i skolan tyckte det var fint att någon kom ur sin bekvämlighetszon”, berättade hon när jag fick chansen att framföra min beundrande gratulation.

Att så länge man lever kasta sig ut i det nya, utmana sig, tro på sig själv.

Ja SÅ må vi alla leva – uti hundrade år!

Lite pynt för dagen är införskaffat. Och servetterna är från Presidentens slott, äkta vara! Dottern bevistade pressinfo inför kvällens bal – och tänkte – gudsigne barnet – att mor och far också kunde få glädjas åt lite officiell festrekvisita!

Annonser