Vi har sovit som tonåringar denna helg, gamylerna på Sökögränden. Klockan blev 12 på dagen innan vi satte oss vid frukostbordet. Hela nätterna har vi suttit vid julgranen och lyssnat på Julradion – och när den slutade årets spelningar, på Spotify. Mario Lanza är en otrolig tenor – vi minns att det talades om honom i vår barndom – men att han bara blev 38 år gammal hade vi inte noterat – inte heller vilken sammetsstämma han hade. Såna upptäckter kan man göra i dag!

Lagat mat har vi – alla julens rester är nu avnjutna. En konsert kom vi ut på – det har blivit tradition att höra mirakulösa Spira i Domkyrkan. En liten promenad blev det – och då märkte vi att kära Röda Chilin – vår närmaste kines-thai-krog slagit igen. Det var en riktigt dålig nyhet!

Sen har minnesåret för 1918 dragit igång. Stadsmuseet i nya hemstaden har en utställning man definitivt vill se. Den unga guiden sa i nyheterna att hennes generation är den första som inte kunnat inta förstahandskunskap om inbördeskriget av sina egna släktingar. Det sticker till: det ena jag vet är att mommo stod på de rödas sida och mest oroade sig över sin nya snygga kappa när det kom till nån sorts skärmytsling. Moffa skulle egentligen ha varit ”vit”, men hade så många vänner i båda lägren att han vägrade ta ställning. När moffa dog var jag 9 år, men 17 vid mommos frånfälle. Möjlighet till frågor hade funnits, men man tänkte inte på 1918 då. I dag skulle jag ge mycket för mera förstahandsinformation om hur det var – vad som hände och vad man kände.

2018 har alltså rullat i gång. I morgon har jag årets första föredrag och maken åker på tisdag till Oxford med kolleger och elever. Det är snö och iskallt i alla möjliga delar av världen – Spanien och Florida – men här i Sökö, på Finlands sydkust är marken svart och duggregnet nära.

Och julen städar jag bort först om en vecka.

Annonser