Maken har åkt till Oxford med en stor grupp elever och några kolleger. Jag sitter här vid köksbordet och glor.

Underligt hur ostrukturerade mina kvällar blir när jag är ensam hemma. TV:n pratar för sig själv i vardagsrummet. Jag åt ordentligt och fixade matbox för i morgon. Ganska trött är jag efter en halvdag i jouren – man kan verkligen säga att ”stats are booming” där -knappt ett ledigt bord i forskarsalen. Nåja, den är ju inte så stor. Men forskarlamporna lyser klart.

I morse avstannade metrotrafiken totalt pga tekniskt fel, det drabbades jag inte av för maken och jag tog bil in. Men när jag hasat mig in i matarbussen på väg hemåt strulade det till sig på annat sätt.

”Ska jag till höger eller vänster”, ropade busschauffören, ”jag är ny på linjen”. Höger ropade en dam och vänster en annan, för vi är ju alla nya på matarlinjen. Dessutom trodde några av oss att vi var på 143:an och andra 145:an.

Så det blev fel. Efter mycket rabalder – och faktiskt skratt också – svängde vi runt i en lämplig rondell, åkte tillbaka till terminalen och började på nytt, vände åt rätt håll denna gång. Hem kom jag, men lång blev resan.

Beckmörkret skrämmer mig. Varken chaufförer eller boare vet riktigt var vi hör hemma och hur vi ska komma dit.

Så nu sitter jag här och tittar på foton i iPaden. Foton från Oxford några år sen. Sommar då, inte ser lärdomsstaden ut så här i januaridunklet.

Men bilderna minner mig: en dag ska det varda sommar! Ljus, färger, blommor och värme.

Det känns sagolikt, men jo, det blir. Sus i gräset av milda vindar. Vi kan klättra upp på utsiktsberget och se segelbåtarna på viken.

Inte ännu. Men – småningom.