Januari är den månad jag gillar minst. Lång är den, oproportionerligt evinnerlig. Sen slirar februari iväg, kort och interfolierad av sportlov. Och sen blir det vår.

Men januari. Maken och jag fortsätter de sovmorgnar vi vande oss med under jullovet. I dag vaknade vi 11.30.

Igår drog vi oss till köpcentret Det stora äpplet. Såg filmen ”Darkest hour” – oerhört bra. Nånting med Churchill och hans citat som alltid känns rätt, fräscht och upplivande. Det där om att ”framgång inte är slutgiltigt och misslyckande inte livshotande: det är modet att fortsätta som räknas”. Så bra sagt!

Veckan fortsätter med flera föredrag om ordspråk – ja vissa föreningar har velat höra om skrock också. Som en gårdfarihandlare drar jag även denna vår genom ett tiotal pensionärs- och marthaföreningar. Jag hade nog inte väntat att få sådan framgång som folkunderhållare på gamla dar.

Det är väl det där Churchillcitatet jag äntligen har förmått ta till mig – speciellt den där biten om att misslyckande inte är livshotande. Bara ånga på – gäller också i mindre sammanhang än då hela Europas framtid stod på spel.

I dag blir det värmande gryta. Det doftar kanel, nejlika, lök, oregano i vårt kök. Maken kokar stifado, den mustiga grekiska rätten. Först blir det stekt halloumi och som efterrätt ugnsbakade bananer med mascarpone.

Det är halt och svalt och grått därute, vi går inte ut alls i dag. Vi bara värmer oss och vilar oss.

Och i morgon är vi lite närmare februari.