Valdag. Flaggan i topp. Snart ska vi ut med röstsedlarna i högsta hugg. Finska hufvudstadsdraken ställer allmänheten på gatan frågan: vad hoppas ni på inför de kommande sex åren? Folk levererar vida analyser av samhällsklimat och ekonomiska strategier. Några formulerar sig mer konkret, hälsa och tryggare arbetsförhållanden.

Nästa sexårsperiod innebär för mig landningen i ett nytt livsskede, pensionstiden. Om sex är fyller jag – Gud give – 70 år. Rena flickåldern, jag har väninnor som är femton år äldre.

Hälsa önskar man sig såklart – och något meningsfullt att fylla tiden med – det har jag skrivit regelbundet om i bloggen. Definitivt vill jag inte flytta, inte drömmer jag om några inköp heller. Hemmet och bohaget har sakta antagit hanterliga proportioner, vi har det vi använder, det vi behöver.

Ren om ett år är jag fri och ledig att välja mina aktiviteter. Föreningar, församling, körer? Den personliga ekonomiska situationen förändras ju. Men för en tia kan man ta sig över viken och eftermiddagspromenera i Tallinn, tänk det. Simhallen, biblioteket, pensionärsrabatter. Laga mat med eftertanke. Delta i Universitetets alumners många gratisevenemang – några föreningsavgifter ska man väl unna sig.

Om sex år går jag sen med röstsedeln i hand till vallokalen igen. Om jag har förstånd kvar och knäna håller.

För gammal till åren är jag ju inte ens då. Och ponera att den som sannolikt väljs till president i detta val om sex år har ett förskolebarn i familjen. Han är sex år äldre än jag.

Tusan också – om sex år kan jag ju ställa upp i presidentvalet om jag vill! Gäller att börja tänka i lite vidare cirklar, inser jag!