Slutsportat

Slut på sportlovet för i år alltså. Jag ser i FB att folk njuter storligen av att vi åter har en riktig vinter. Det skidas och skrinnas och åks pulka. Vi har sportat på vårt sätt, med museibesök, akvariebesök och inte minst med besök i sydliga grannstaden, Tallinn.

Nu när den estniska kusten sett från vår balkong skimrar i horisonten varje klar kväll har Tallinn för mig blivit ännu kärare än förr. Det kostar inte mycket att ta sig över viken med de stora båtarna. Sen är det förstås upp till en själv hur mycket man lägger ut på mat och shopping.

Blotta vistelsen i stan är dock prisvärd – efter två timmars sjöresa befinner du dig på kontinenten, i en dynamisk omgivning där den historiska miljön har tagits till vara – men där ett dystert förflutet inte stått i vägen för otrolig utveckling och framåtanda.

Första besöket i stan gjorde jag 1973 – oj, det tycks vara över 40 år sen. Men då hade man aldrig någonsin kunnat tro att stan skulle bli som den är i dag – när högtidsjubileet firas. Varje gång något nytt att se, alltid steget före, alltid överraskande.

Barnbarnen gillar Tallink Spa & Conference Hotel där man får simma i stora bassänger – också ut i snöfallet. Maken sätter sig gärna i Fidel Cigar Bar. Dottern vill besöka trendiga inredningsbutiker i Telliskivi. Jag vill bara insupa alltihop, den underbara ringmuren, de spännande innergårdarna, gatstumparna som fortfarande är medeltid.

Och sen vill vi alla äta, såklart. Denna gång hade vi kollat upp Kaja Pizza Köök med äkta napoletanska pizzor – man har öppet varje dag så länge degen räcker. Jättegott var det, en bit utanför gamla stan, mitt i fina trähuskvarter man kanske hellre skulle ströva i när inte halka och kyla regerar.

Kvällen innan hade vi besökt en favorit från tidigare, Rataskaevu 16, fortfarande etta bland stadens restauranger. Ingen stropp här, lättsam stämning, men rätterna är av gourmetklass – och miljön magisk (på toaletten står du på ett glasgolv under vilket den medeltida källaren kan studeras… t.ex).

En grej som imponerade denna gång var att flera personer började tala svenska med oss. Vår servitör på Rataskaevu berättade att han gått i Gustav Adolfs Gymnasium och fortfarande kom ihåg lite av svenskundervisningen där. På det nya spännande Energimuseet i hamnen pratade också guiden som förestod de elektriska experimenten lite svenska med maken. Svenska var kul, kändes det som!

Känner att det kunde vara dags för nästa besök i stan genast när det våras. Vi köpte laddningsbara busskort denna gång, fritt fram för exkursioner utanför de innersta stadsdelarna, alltså!

Jag får citera kvittot från Rataskaevu där det står: Olete meile suureks kingituseks – d.v.s Ni är oss en gåva.

Ja det är Tallinn sannerligen – en stor gåva!

Kampen om festerna

Vi firar vårens festtätaste period just nu – den som börjar med Runebergsdagen, fortsätter med fastlagstisdagen, går vidare med skolfesterna penkis och gamlas dag/dans – ja och visst däremellan infaller ju också St Valentine´s Day.

Jag talar engelska när det gäller den sistnämnda dagen för att inte stöta mig med någon. Ska dagen kallas vändagen eller alla hjärtans dag är nämligen åter i år den stora frågan. Fast traditionsvetarna och språkvården gått på den liberala linjen att båda namnen duger (då dagen ju i Finland ännu har en rätt dominerande vänskapsprägel) är det bara 42% av svararna på Hufvudstadsbladets enkät som säger sig använda båda namnen. Resten har en skarp preferens för endera.

Kampen om festerna ja. Traditionspoliserna och tyckmyckarna är alltid i farten när högtider nalkas.

Det var ju så sent som igår dispyten om fastlagsbullen-semlans fyllning utkämpades. Sylt eller mandelmassa – med eller utan varm mjölk.

Jag gillar inte fastlagsbullar. Inte Runebergstårtor, inte struvor, inte jultårtor, inga säsongbakverk. För min del får man fylla bullarna med salmiak – jag är traditionsbuse också.

Men vi får väl se hur det går med hjärtedagen – såg en massa damer bära på blombuketter i stan i dag. Många herrar rusade kring med bubbelglas åt sina kärestor på Kapellet också , såg jag. Dagen kanske blir Alla hjärtans till 80% här också om nåt år.

Själv firade jag med summa ett kort, tack för det väninnan i Östnyland!

Lite mera hjärtligt hade det allt kunnat gå till, host, host, alla berörda parter …

Skorpor i mitt minne

Den gruvliga vintern bara fortsätter. Jag förstår ju att snö hör till vintern, men jag kunde leva utan den ingrediensen. Pulsandet och hasandet fram längs oplogade morgonstråk, mot bussar som slirar och sniglar, mot metrons mörka rör, grå himmel över Senatstorget.

Weekenderna är oaser och lördagens lata morgonkaffe med välfyllda dagstidningar är en fest. Mycket att läsa – denna gång fastnade två teman i sinne och minne: bön och bröd.

Det förstnämnda hade den finska draken en stort upplagd artikel om, man hade gjort en enkät. Och jodå, folk bad rätt mycket, var de så troende eller inte. Bönen ligger nära till när allt annat brister, sista chansen. Men däremellan är finnen tyst om sitt böneliv. Inget att diskutera, inget att avslöja, lite irrationellt känns det, och – ja framförallt privat.

Jag har aldrig aktivt hållit tyst med att jag ber en hel del, att jag är kristen och går i kyrkan och t.o.m. läser Bibeln regelbundet. Jag ber morgonbön i bussen på väg till det mörka metroröret och jag ber aftonbön innan jag somnar. Jag ber för medmänniskor också, fast det avslöjar jag inte alltid.

Artikeln visade att bön berör.

En annan sak som berörde i samma tidning var det dagliga brödet – ja, egentligen platsen där det saluförs. Ekbergs konditori, anrikast i stan – det enda gamla i den vägen som finns i Finland – har genomgått en drastisk renovering. Det blev ett ramaskri! Må vara att allt det gamla var nedslitet och oanvändbart – här rörde de upprörda stämningarna något annat: det till synes sorglösa raserandet av en miljö som kändes tryggt oföränderlig, både vad gäller stadens själ och det egna minnet. Jag som gick i skola mitt emot den fina institutionen på Bulevarden har köpt en och annan syltmunk och batong-baguette där – ja, man levde ju faktiskt på den dieten flera matraster.

Nu är det gamla borta, inte heller jag är glad. Men jag vet att det gamla lever i minnet, jag har mist andra konditorier – ja t.o.m en hel kolonialvaruhandel – den var belägen i mommos hus. Tänk att man på 60-talet i Viljanens affär mätte upp mjölk med mått ur stånkorna i folks medhavda mjölkkannor, skar upp smör som slogs in i – just det smörpapper. Franskbrödens doft … Skorporna som mjuknade när man doppade dem i kaffekoppen, mjölk och socker i förstås. Vilken njutning! I affärens andra rum doftade kaffe och kryddor … makalöst var det.

Men en tröst är att allt kan jag återuppliva i minnet, dofter och ljud, brödets fras och skorpans kras – ofta stunden innan jag somnar in efter aftonbönen – som ju är av samma ordalydelse som barndomens.

Se där fick jag trådarna i denna virriga blogg hopknutna litegrann.

Ännu kan man för övrigt hitta smultronställen i brödbranschen: Emil Halmes bageri Köklax har bakat limpor sen 1899, sortimentet är rikt och anrikt. Där hänger jag nuförtiden när jag kan, tankar vaniljwienerbröd till kaffekoppen och bär hem en stor väldoftande påse kavringar och limpor och hålkakor.

Att roa, förfära och förundra

Veckan började i festliga tecken – och fast jag gick hem bland de första blev hela veckan lite sömnig. Årsfest firades för Svenska litteratursällskapet, eller ”Runebergsfesten” som vi också kallar den.

Min lyckliga resa med ”Många krokar i långdansen”, ordspråkstegelstenen, fortsatte med en totalt oväntad prisbelöning. Det gällde att skruva in sig i enda långkjolen och halka över Senatstorget till Solennitetssalen – ja, detta skrev jag ju ren om i söndags, men då fick jag inte avslöja anledningen till att jag efter flera års paus deltog i högtidligheterna.

Salen var välfylld och programmet följde hävdvunna seder. Det gällde denna gång att passa på när ordförande Henrik Meinander läste upp just mitt namn. Och se till att kjolen inte fastnade i uppvikbara stolen när man skulle hämta diplomet (det gjorde den lite, hu).

Också middagen var nöjsam med glada snapsande bordskamrater och lagom långa bordstal. Medan det dukades om till kaffet bjöds man på ett glas bubbel – och efter att ha pratat en lång stund med en annan trotjänare i huset – pensionerade revisorn tog jag taxi hem.

Lite eftersnack blev det med maken i köket, så kvällen blev ändå sen. Jag kunde bl.a. konstatera att jag nu definitivt är en av de sista länkarna till det forna SLS, till tiden då de anställdas antal var dryga tiotalet mot dryga hundra nu. När jag begick min första årsfest 1985 var jag en av de yngsta damerna i salen – ja kvinnorna var tunnsådda överlag, speciellt i ledande positioner – annat är det nu. (Utom i årets festprogram som var totalt mansdominerat – men den debatten går jag inte in på här.)

Jag började känna mig som en verklig metusalem ju längre kvällen led. Men de hågkomster pensionerade VD:n och jag dammade av över bordet var sannerligen glada sådana. Och mera kom jag ihåg hemma – tänk den gången då Tove Jansson … och när Solveig von Schoultz ropade åt Erik Bergman… och när Lasse Hulden framförde sitt välkomsttal på tangomelodi – och den gången jag hade akademiker von Wright till bordet och den gången då Bo Carpelan underhåll mig med anekdoter genom hela middagen … Nej, vet ni vad!

Nå, speciellt roligt var också att läsa slutklämmen på min prismotivering: ”ordspråken tecknar en bild av gångna tiders föreställningar, seder och bruk, och läsaren roas, förfäras och förundras”.

Det kan den gamla arkivarien ännu ställa till med – och det får mig att associera till utgivningen av min lilla rosa ramsbok – 1990 var det väl ungefär. Fast den gången var det förfäran som dominerade – och några pris var det inte frågan om.

I likhet med de flesta medpristagarna satte jag mig givetvis nästa dag vid arbetsbordet för att skriva mera. Och pengarna ska delvis användas till en dator – en pensionsdagarsdator.

På bilden nedan ser man mig schava fram i salen, den läckra desserten (om man ser noga efter avtecknar sig årets jubilar Topelius i stilig profil på mousseberget), mottagaren av det största priset Kjell Westö talade som vanligt bra och såg stilig  ut han med. Och i dag kunde jag ännu glädjas åt att jag i bokhandeln fått fin placering bredvid far och son Donner, nämnda Kjell och andra berömda författare av både inhemskt och utländskt ursprung.

Rainy Days and Mondays

”Rainy Days and Mondays always get me down” heter det i en gammal Carpenters-låt. När maken och jag firar helg lyssnar vi ofta på Best of the sixities – eller seventies på Spotify. Kommer vi framåt i årtiondena är igenkänningsfaktorn betydligt lägre.

Nå – måndagar, alltså! Jag tycker dom dyker på allt oftare – och veckorna går därmed också fortare. Få se hur det hela känns när pensionen infaller. Vissa väninnor berättar att hela dygnsrytmen kan förvridas, kanske veckorytmen likaledes.

Men ett år till lever jag i det vanliga, måndag i morgon alltså. Lite bakvänd denna vecka, ty på kvällen firas arbetsplatsens årshögtid – vi är ju komna till Runebergsdagen. Det är uppvaktning vid nationalskaldens staty i Esplanadparken, det äts Runebergstårtor till eftermiddagskaffet. Och det firas årshögtid på Universitetet.

Jag firar i arbetets tecken, sitter i kundjouren till klockan 16.00. Fast sen hoppar jag i festblåsan och vandrar över torget till Solennitetssalen. Nästsista året jag har möjlighet att som anställd i delta i festligheterna.

Svenska litteratursällskapet i Finland och jag har en lång gemensam historia. Mamma var medlem i sin ungdom, också i Tavastehus hade man hört om den kulturomhuldande organisationen. På en av mina första föreläsningar i historia blev jag upplyst om att SLS ville gallra i sitt boklager – blev man medlem var det fritt fram att plocka åt sig av böckerna.

Av nån anledning tyckte jag det var lockande och skrev in mig. Bar hem högar av böcker från sällskapets boklager – bl.a. många volymer av Finlands svenska folkdiktning. Jag gick t.o.m. på årsfesten i Solennitetssalen – en mycket ung medlem syns rentav på ett foto från högtiden i Hufvudstadsbladet.

Omsider bytte jag huvudämne till folkloristik och kom att anställas vid organisationens Folkkultursarkiv som timanställd våren 1980. Där blev jag kvar i alla mina arbetsdagar. Där har jag knogat med traditionsinsamling och registrering och kundtjänst sen dess. Dryga tiotalet volymer i den nämnda bokserien har jag också kommit att bidra till eller skrivit själv.

SLS och jag firar alltså 44-årsgemenskap i år, typ. En regnig, nedslående dag vill jag alltså inte likna inkommande måndag med, nejdå.

Det ska bli fest.

Fast jag (visk, visk) måste erkänna att jag gillar Topelius mer än skalden till vars ära min arbetsplats är grundad.

Tur och lov ryms jag ännu i min enda långa festkjol!