Slut på sportlovet för i år alltså. Jag ser i FB att folk njuter storligen av att vi åter har en riktig vinter. Det skidas och skrinnas och åks pulka. Vi har sportat på vårt sätt, med museibesök, akvariebesök och inte minst med besök i sydliga grannstaden, Tallinn.
Nu när den estniska kusten sett från vår balkong skimrar i horisonten varje klar kväll har Tallinn för mig blivit ännu kärare än förr. Det kostar inte mycket att ta sig över viken med de stora båtarna. Sen är det förstås upp till en själv hur mycket man lägger ut på mat och shopping.
Blotta vistelsen i stan är dock prisvärd – efter två timmars sjöresa befinner du dig på kontinenten, i en dynamisk omgivning där den historiska miljön har tagits till vara – men där ett dystert förflutet inte stått i vägen för otrolig utveckling och framåtanda.
Första besöket i stan gjorde jag 1973 – oj, det tycks vara över 40 år sen. Men då hade man aldrig någonsin kunnat tro att stan skulle bli som den är i dag – när högtidsjubileet firas. Varje gång något nytt att se, alltid steget före, alltid överraskande.
Barnbarnen gillar Tallink Spa & Conference Hotel där man får simma i stora bassänger – också ut i snöfallet. Maken sätter sig gärna i Fidel Cigar Bar. Dottern vill besöka trendiga inredningsbutiker i Telliskivi. Jag vill bara insupa alltihop, den underbara ringmuren, de spännande innergårdarna, gatstumparna som fortfarande är medeltid.
Och sen vill vi alla äta, såklart. Denna gång hade vi kollat upp Kaja Pizza Köök med äkta napoletanska pizzor – man har öppet varje dag så länge degen räcker. Jättegott var det, en bit utanför gamla stan, mitt i fina trähuskvarter man kanske hellre skulle ströva i när inte halka och kyla regerar.
Kvällen innan hade vi besökt en favorit från tidigare, Rataskaevu 16, fortfarande etta bland stadens restauranger. Ingen stropp här, lättsam stämning, men rätterna är av gourmetklass – och miljön magisk (på toaletten står du på ett glasgolv under vilket den medeltida källaren kan studeras… t.ex).
En grej som imponerade denna gång var att flera personer började tala svenska med oss. Vår servitör på Rataskaevu berättade att han gått i Gustav Adolfs Gymnasium och fortfarande kom ihåg lite av svenskundervisningen där. På det nya spännande Energimuseet i hamnen pratade också guiden som förestod de elektriska experimenten lite svenska med maken. Svenska var kul, kändes det som!
Känner att det kunde vara dags för nästa besök i stan genast när det våras. Vi köpte laddningsbara busskort denna gång, fritt fram för exkursioner utanför de innersta stadsdelarna, alltså!
Jag får citera kvittot från Rataskaevu där det står: Olete meile suureks kingituseks – d.v.s Ni är oss en gåva.
Ja det är Tallinn sannerligen – en stor gåva!
