Veckan började i festliga tecken – och fast jag gick hem bland de första blev hela veckan lite sömnig. Årsfest firades för Svenska litteratursällskapet, eller ”Runebergsfesten” som vi också kallar den.

Min lyckliga resa med ”Många krokar i långdansen”, ordspråkstegelstenen, fortsatte med en totalt oväntad prisbelöning. Det gällde att skruva in sig i enda långkjolen och halka över Senatstorget till Solennitetssalen – ja, detta skrev jag ju ren om i söndags, men då fick jag inte avslöja anledningen till att jag efter flera års paus deltog i högtidligheterna.

Salen var välfylld och programmet följde hävdvunna seder. Det gällde denna gång att passa på när ordförande Henrik Meinander läste upp just mitt namn. Och se till att kjolen inte fastnade i uppvikbara stolen när man skulle hämta diplomet (det gjorde den lite, hu).

Också middagen var nöjsam med glada snapsande bordskamrater och lagom långa bordstal. Medan det dukades om till kaffet bjöds man på ett glas bubbel – och efter att ha pratat en lång stund med en annan trotjänare i huset – pensionerade revisorn tog jag taxi hem.

Lite eftersnack blev det med maken i köket, så kvällen blev ändå sen. Jag kunde bl.a. konstatera att jag nu definitivt är en av de sista länkarna till det forna SLS, till tiden då de anställdas antal var dryga tiotalet mot dryga hundra nu. När jag begick min första årsfest 1985 var jag en av de yngsta damerna i salen – ja kvinnorna var tunnsådda överlag, speciellt i ledande positioner – annat är det nu. (Utom i årets festprogram som var totalt mansdominerat – men den debatten går jag inte in på här.)

Jag började känna mig som en verklig metusalem ju längre kvällen led. Men de hågkomster pensionerade VD:n och jag dammade av över bordet var sannerligen glada sådana. Och mera kom jag ihåg hemma – tänk den gången då Tove Jansson … och när Solveig von Schoultz ropade åt Erik Bergman… och när Lasse Hulden framförde sitt välkomsttal på tangomelodi – och den gången jag hade akademiker von Wright till bordet och den gången då Bo Carpelan underhåll mig med anekdoter genom hela middagen … Nej, vet ni vad!

Nå, speciellt roligt var också att läsa slutklämmen på min prismotivering: ”ordspråken tecknar en bild av gångna tiders föreställningar, seder och bruk, och läsaren roas, förfäras och förundras”.

Det kan den gamla arkivarien ännu ställa till med – och det får mig att associera till utgivningen av min lilla rosa ramsbok – 1990 var det väl ungefär. Fast den gången var det förfäran som dominerade – och några pris var det inte frågan om.

I likhet med de flesta medpristagarna satte jag mig givetvis nästa dag vid arbetsbordet för att skriva mera. Och pengarna ska delvis användas till en dator – en pensionsdagarsdator.

På bilden nedan ser man mig schava fram i salen, den läckra desserten (om man ser noga efter avtecknar sig årets jubilar Topelius i stilig profil på mousseberget), mottagaren av det största priset Kjell Westö talade som vanligt bra och såg stilig  ut han med. Och i dag kunde jag ännu glädjas åt att jag i bokhandeln fått fin placering bredvid far och son Donner, nämnda Kjell och andra berömda författare av både inhemskt och utländskt ursprung.