Den gruvliga vintern bara fortsätter. Jag förstår ju att snö hör till vintern, men jag kunde leva utan den ingrediensen. Pulsandet och hasandet fram längs oplogade morgonstråk, mot bussar som slirar och sniglar, mot metrons mörka rör, grå himmel över Senatstorget.

Weekenderna är oaser och lördagens lata morgonkaffe med välfyllda dagstidningar är en fest. Mycket att läsa – denna gång fastnade två teman i sinne och minne: bön och bröd.

Det förstnämnda hade den finska draken en stort upplagd artikel om, man hade gjort en enkät. Och jodå, folk bad rätt mycket, var de så troende eller inte. Bönen ligger nära till när allt annat brister, sista chansen. Men däremellan är finnen tyst om sitt böneliv. Inget att diskutera, inget att avslöja, lite irrationellt känns det, och – ja framförallt privat.

Jag har aldrig aktivt hållit tyst med att jag ber en hel del, att jag är kristen och går i kyrkan och t.o.m. läser Bibeln regelbundet. Jag ber morgonbön i bussen på väg till det mörka metroröret och jag ber aftonbön innan jag somnar. Jag ber för medmänniskor också, fast det avslöjar jag inte alltid.

Artikeln visade att bön berör.

En annan sak som berörde i samma tidning var det dagliga brödet – ja, egentligen platsen där det saluförs. Ekbergs konditori, anrikast i stan – det enda gamla i den vägen som finns i Finland – har genomgått en drastisk renovering. Det blev ett ramaskri! Må vara att allt det gamla var nedslitet och oanvändbart – här rörde de upprörda stämningarna något annat: det till synes sorglösa raserandet av en miljö som kändes tryggt oföränderlig, både vad gäller stadens själ och det egna minnet. Jag som gick i skola mitt emot den fina institutionen på Bulevarden har köpt en och annan syltmunk och batong-baguette där – ja, man levde ju faktiskt på den dieten flera matraster.

Nu är det gamla borta, inte heller jag är glad. Men jag vet att det gamla lever i minnet, jag har mist andra konditorier – ja t.o.m en hel kolonialvaruhandel – den var belägen i mommos hus. Tänk att man på 60-talet i Viljanens affär mätte upp mjölk med mått ur stånkorna i folks medhavda mjölkkannor, skar upp smör som slogs in i – just det smörpapper. Franskbrödens doft … Skorporna som mjuknade när man doppade dem i kaffekoppen, mjölk och socker i förstås. Vilken njutning! I affärens andra rum doftade kaffe och kryddor … makalöst var det.

Men en tröst är att allt kan jag återuppliva i minnet, dofter och ljud, brödets fras och skorpans kras – ofta stunden innan jag somnar in efter aftonbönen – som ju är av samma ordalydelse som barndomens.

Se där fick jag trådarna i denna virriga blogg hopknutna litegrann.

Ännu kan man för övrigt hitta smultronställen i brödbranschen: Emil Halmes bageri Köklax har bakat limpor sen 1899, sortimentet är rikt och anrikt. Där hänger jag nuförtiden när jag kan, tankar vaniljwienerbröd till kaffekoppen och bär hem en stor väldoftande påse kavringar och limpor och hålkakor.