Piaf, alltså.

Maken och jag tog oss en kortsemester i forna huvudstaden där pjäsen om Edith Piaf går på ÅST. Bra kritik hade den fått och ett otal vänner och bekanta har yttrat sitt gillande. Den var väldigt sevärd, tyckte t.o.m. maken som ju inte har teatern som sin älsklingskonstform.

Åbo betyder alltid god mat, denna gång blev det Tårget nära ån. Trevlig personal, härliga smaker – och fängslande glasgolv genom vilka man kunde titta ner i stadens forntid. Att vi har en riktigt gammal storstad i Finland sätter alltid min fantasi i rörelse: ack hade man råd att ta fram och gräva ut mer av skatterna!

Sen bodde vi på Scandic Plaza, det brukar vi. Hade satsat lite mer nu när prispengar regnat över mig – rummet var Extra Supreme, eller vad det hette. Riktigt bekvämt att sitta och titta på Melodifestivalen i – det hann vi efter teatern – stor TV och bekväma fåtöljer. Och vänlig personal också där. Det betyder mest, det!

Jag ångrar ingenting, ja – sången Non je ne regrette rien ramade ju in föreställningen och angav den dess grundton. Det är säkert den annalkande ålderdomen som har gjort mig ännu mera lättrörd än förr – och det vill inte säga lite. Både glada och vemodiga och sorgliga nyheter, både sanning och saga får mina tårar att stritta. Så även Piaf i sin rullstol – hon var ju faktiskt bara 48 när hon dog så jag har redan överlevt henne med 15 år!

Man börjar ju fundera själv – ångrar jag ingenting? Det finns ju inte så hemskt mycket dramatiskt att erinra sig. Men vissa krokar i livsdansen var kanske onödiga, kunde ha skötts på annat sätt. Eller så inte. Också dom bitarna är en del av mig.

Denna vår har varit nästan ännu mer arbetsam än våren 2017 då ordspråksutgivningen fyllde dagarna. I vår har jag redan fått tack för det arbetet som ju tidvis kändes fullkomligt hopplöst. Många föredrag är ännu ohållna – och lite mer än så länge hemlig glädje väntar också. Och nu är det en ny bok som fyller arbetsdagarna – festboken, kollegan A:s och mitt testamente.

Nej, mitt yrkesval och skrivande ångrar jag då inte! Det har varit berg och dalar där – nedgörande kritik – och publikt tack i en salig röra.

Högmässa i Domkyrkan blev det ännu före hemfärden. Orgel och psalmsång klingar vidunderligt under de valven. Framför oss i raderna bänkade sig två kyrkliga stormän med hustrur: biskop emeritus Gustav Björkstrand och ärkebiskop emeritus John Vikström. När vi kom fram till den s.k fredshälsningen i liturgin föll det sig alltså så att jag fick fatta vår forna ärkebiskops hand och önska ”Guds frid”. Jag har lite svårt för detta parti i gudstjänstordningen annars, den hör ju inte heller till kutymen i alla församlingar. Men denna gång kändes det fint. Jag önskar sannerligen min stora teologiska idol gudomlig frid.

Det har ju nu i samband med jubilerandet av kvinnors prästvigning flera gånger funnits anledning att repetera och minnas med vilken envetenhet, värme och övertygelse Vikström arbetade för den saken.

Så jag blev lite rörd i domkyrkan också!

Sen blev det hemfärd och gourmetkaffe på ABC bensinstationen.

En mångsidig – om än kort – resa får man säga.