Så är vi inne i DEN veckan igen, den stilla, alltså. Har märkt att det i dag inte är riktigt klart för alla vad uttrycket betyder (folk i min egen ålder alltså), så jag får väl förtydliga: veckan före påsk. Kanske är det bara kyrkfolk och traditionsforskare som använder uttrycket längre – jag hör ju till båda grupperna.

Fort har ett år gått sen vi senast hörde Stämsökarna sjunga på palmsöndagen, såg påskbrasorna brinna på Fölisön och stämde in i ”Vad ljus över griften” i Domkyrkan. Ett ögonblick synes det sen vi ändrade klockorna till vintertid. Nu blir det vår. Iskall och isig kanske, men vår!

Vår enda låda påskpynt ska fram, jag har bytt lakan och handdukar och svabbat golvet – helg nalkas – och stilla vecka.

Det har inte varit mycken stillhet i arbetslivet denna vår: bland annat har jag ju farit kring som ett jehu med mina föredrag – två klarades av i veckan, nu blir det lite påsklov.

Många ljuvliga blombuketter har jag fått som tack för mitt pratande om ordspråkens märkligheter och Svenska litteratursällskapet med sina vidunderliga traditionsinsamlare. Blommorna på bilden ovan överräcktes vid Lojosamfundets möte i dag. Åter en dag av glada återseenden och nya kontakter, jag har farit runt så många år nu så en hel del människor i olika sammanhang är bekanta från förr. Sen har ju min chaufför, lärarmaken alltid forna elever överallt. Så det känns hemvant, hela upplägget! Ganska ofta blir det tal om donationer av olika slag, brev, minnesalbum. Folk frågar och berättar – detta hör till jobbets bästa sidor – arbete på ”fältet”. Det är ju avskedsturnén nu – nästa år denna tid borde jag ha pensionärskortet i fickan!

När man åker runt är det också roligt att göra lite sightseeing – Lojo kyrka blev det – åter en gång. Alltid lika anslående – tog en bild av några påskscener.

Nu blir det chorizopaj – och bubbel såklart. Chauffören sitter ännu och rättar studentskrivningar, men nu är tid att stilla sig för dagen. Klockan är ju egentligen redan 22.30 – hualigen!