Här sitter jag och bloggar mitt i veckan, mitt i natten, mitt i allt. En märklig känsla drabbade mig i dag när jag både fysiskt och elektroniskt levererade kollegans och mitt långvariga arbete till utgivningschefen.

Det blev plötsligt tomt på arbetsbordet och tomt i gumman, på något sätt.

Dit for manuset, mot okända öden. Många gånger har jag upplevt detta förr och varje gång är det lika underligt. Du har knogat i åratal, du vet inte riktigt mera vad du har presterat, nu ska andra bedöma om det är värt att ges vidare spridning. Det är samtidigt befriande och gastkramande.

Efter den sista ruschen som blev hektisk – i något skede infaller den alltid, hur lång processen än blivit – kan du plötsligt inget göra åt saken på ett tag. Inget brådskande i alla fall.

Jag har massor av plustimmar att ta ut så jag vandrade hemåt några timmar tidigare än vanligt i dag. Det var ljust, det var kyligt, men tydlig vår, det var som att hoppa ut ur en bubbla.

Jag märkte att jag inte sett en massa nya butiker i stan, inte märkt att andra affärer slagit igen, inte uppfattat att en massa hus är inpackade för fasadrenovering.

Inte hade jag på länge besökt Stora bokhandeln heller, för att inte tala om andra affärer.

När jag kom hem satt jag mig framför TV:n och somnade.

På något sätt var hela dagen utmattande.

När jag stod och printade ut den stora högen papper kom pensionerade VD:n in i rummet och undrade vad det var jag skrev ut. – En festbok! Trevligt, härligt! Lycka till! utropade han entusiastiskt.

Jag hoppas hans lyckönskan är ett gott omen!

Annonser