Kanske har jag rubricerat flera bloggar så redan, men sak samma. Jag längtar alltid lite till Italien. Milano hade jag aldrig besökt förut, men alltid tänkt den där vaga tanken – Leonardos Nattvarden borde man se, innan den bleknar bort slutgiltigt. En stor domkyrka visste jag fanns där och massor av överdyrt mode.

Sen beställde vi biljetter, dottern och jag – bladade i guideböcker och pratade med folk som besökt stan. Plötsligt var den något mer, mycket mer. I italienska städer tar ju konstgallerierna och slotten och kyrkorna aldrig slut. De är proppfulla av skatter, man får fokusera på det nödvändigaste. Caravaggio, Bellini, Crivelli, det bästa ur konstböckerna. Bäst att dyka in i några tavlor per museum och sen gå ut i solen igen.

Bellinis madonnor tittar alltid vemodsfullt ut i ett fjärran. De vet att alla drömmar inte kommer att vara av önskesorten, liksom.

Sen ska jag ju alltid upp på högsta toppen, det var katedralens tak denna gång. Betalte för hiss, det räcker gott att spatsera 16 km per dag, klättrandet måste minimeras.

Man lär ska se Matterhorn från taket en riktigt klar dag, lite dis störde vid vårt besök.

Sen finns dom galna modekvarteren, alla de stora namnen representerade av kläder och väskor som till priset motsvarar minst en av mina månadslöner. Men en pryl fick jag lust på: Dolce & Gabbanas otroliga brödrost – den kunde jag ju spara ihop till – kostade ett tresiffrigt tal, ”bara”.

Nattvarden var mycket berörande, det var den. En rolig detalj tvärs över gatan var Leonardos vingård, hit tassade han efter en dag i freskmålandet, odlade druvor och framställde vin – ett läskande Rieslingaktigt vitt man återskapat och som kunde provsmakas på stället.

Vad mer såg man – fina Bergamo där man lagade mustig mat med både pasta och potatis i samma röra och där klockorna dånade ur flera kyrktorn mitt på dagen.

Också där var domkyrkan rolig och välfylld av saker att titta på.

Nå, det får räcka med dessa exempel, bara en bråkdel av vad som upplevdes. På Centralstationen väcktes nya restankar – här kan man var halvtimme hoppa på ett tåg till Venedig och vi har hela Gardasjön, Verona, Pisa vadsomhelst inom korta avstånd. Man ser egentligen först på ort och ställe hur lätt det är att ta sig fram i Europa. Det är bara att köpa en tågbiljett och sticka iväg.

Jag längtar redan till Italien igen.