Den intensiva våren med föredrag och fester har fortsatt. Det känns som en nåd att min ordspråksbok efter mycket bök kom ut och ledde till så mycket hålligång. Det tar liksom udden av det märkliga att jag håller på att genomföra mitt sista arbetsår. När jag inte kan börja med något nytt mer fylls mina dagar ändå av något meningsfullt. Det känns bra att ta avsked av arkivariearbetet på detta sätt.

Grädde på moset är ju att jag tilldelats två priser denna vår. Jag kan ärligt säga att min enkla forskargärning inte alltid varit rosenbeströdd. Det har varit fräna omdömen och nedlåtande recensioner. Att slutrakan är annorlunda känns också det som – ja precis – en nåd.

I onsdags tilldelades jag vid en illuster vårfest Svenska folkskolans vänner Hagforsmedalj. God mat, fräscht upplägg, trevligt bordssällskap.

SFV:s prisutdelning är något i särklass. Tacktalet för pristagarna hölls av hembygdsforskaren Lasse Backlund, dagligdags verksam med skogsarbete. Hans glädje över att ha tilldelats folkbildningsmedaljen var översvallande. ”Där står jag vanligtvis i skogen, med bara en varg som sällskap, och så bjuds jag till huvudstaden på fin fest – och får medalj”, sa han ungefär.

Det är ju så det ska vara! Prestationer som tenderar stanna i det fördolda lyfts fram och belönas. Också alla svensklärare i finskspråkiga skolor som fick priser hade gjort stora insatser – i vardagen.

Jag gillar att åka omkring och träffa folk, svara på frågor, höra synpunkter, umgås. När jag har en roll, alltså.

Men står det ”mingel” på programmet då blir jag plötsligt liten och skrämd. Att stå ensam i en knut, med krampaktigt grepp om ett glas bubbel, inväntande att nån vill mingla med mig är en gammal fasa. Jag klarar vid snart 64 år ännu inte av att ta initiativet till mingel själv. Så det blev ett ganska snabbt besök på den trevliga vårfestens slutmingel.

Tillbaka på jobbet såg jag att arbetsplatsen gratulerade på husets anslagstavla. Det blev jag glad över!