Ibland är tidsperspektiven svindlande. Jag kom i dag ihåg att det i mors gamla fotoalbum finns bilder från första maj-firande i min barndom. Mycket riktigt, där hittades ett uppslag med svartvita, lite suddiga konterfej. Man fotade ju inte så mycket ”på den tiden”, och gjorde nån det i vår familj var det mor, därför syns hon sällan på bilderna.

Fotona är tagna 1968, vilket innebär att jag var tretton år – och att det är 50 år sen! 50 år!!!

Jag syns till vänster på den nedersta bilden, far och lillasyster vandrar ett stycke bakom mig. Vi har tagit oss från studentsången i Kajsaniemi in till vimlet vid Havis Amanda. Det tycks vara mulet och regnsjukt väder, liksom i dag.

Jag bär en missklädsam mössa och jag är väldigt sur. Tonårsangsten har mig i sitt våld, livet är ett enda skräp, jag är för tjock och har ingen pojkvän. I handen bär jag ett paket – det innehåller en Allersroman, minns jag. Den köpte jag i en kiosk i centrum och när jag korsat torget satte jag mig i bilen och läste, resten av familjen fick vimla på bäst de ville.

Modet och ballong-modellerna skvallrar om att det begav sig för en tid sedan, men upplägget har inte ändrat sig nämnvärt. Akademen sjöng mestadels samma sånger, folk stod och minglade finlandssvenskt – bubbelflaskor tror jag inte förekom – bubblet var inte ens kalasvara för var man på den tiden. I dag låg drivor av tomflaskor kring Bajamajorna på festfältet.

Det jag minns bäst när jag ser på de 50 år (!!) gamla bilderna är att jag avskydde vappen. Vår familj gjorde sällan något den högtidsdagen – fast far var körsångare hörde besöket i Kajsaniemi till ovanligheterna. Mamma hade komplex för att hon aldrig avlagt studentexamen och inte hade nån vit mössa. Inte hade vi många mingelvänner heller – och vårt familjeliv var ingen solig fest, precis.

Så har 50 år gått och jag är åter på plats. Maken och jag har gjort Första maj till vår grej. Först lyssnar vi på sången från början till slut, med efterföljande Humpsvakarna-upptåg. Det brukar dyka upp en hel del bekanta från olika skeden av livet. Sen går vi på tu man hand till restaurang Salutorget där samma lilla hörnbord väntat på oss i tiotalet år nu.

Jag avskyr inte längre vappen utan tar emot vad som bjuds: manskörssång på toppnivå, bubbel, god mat, lite prat hit och dit. Det är skoj att via FB få glimtar av hur det firas på andra håll – och jag avundas inte längre de glammande etablerade festsällskapen kring sina dignande buffetbord.

Tillfreds är väl ordet som karakteriserar min stämning. Och funderingar kring tidsperspektivet.

Den där sången om hepenepetepp som for till Stockholm, till exempel – tänk att den hör till repertoaren än i denna dag – stollig och lite ofin som den är. Men det är väl det som karakteriserar firandet – det sker i en tidsbubbla – där alla möjliga ingredienser konserveras.