Sjukledighet resten av veckan – det blev resultatet av gårdagens läkarbesök. Mina knän – speciellt det högra (som ju tog stöten när jag damp i marken under guidevandringen i Ostia ifjol) – har i några veckor trilskats på ett allt obehagligare sätt. Till sist blev det alldeles omöjligt att komma igång efter en längre sitt-stund och varje promenad har smärtat.

Du har artros, trodde en väninna jag diskuterade saken med. Så jag började googla och visste snart allt om artros, hur det är vanligt och hur det botas med värkmedicin och hur man i Sverige rentav kan gå i ”artros-skola” för att lära sig leva med problemet som hade en orsak jag inte minns och inte riktigt förstod heller.

Men det lät klart: ont i knäet, överviktig äldre dam, en av de vanligaste ledsjukdomarna. Japp.

Men internet är ju trots allt inte läkarlegitimerat. När det riktigt knep till igår besökte jag alltså företagshälsovården och i dag fick jag resultatet på röntgenundersökningen: mina knän är i rätt prima skick för åldern och artros syntes inga tecken på.

Orsaken till strulet är en infektion i knäet, uppenbarligen förorsakad av alltför mycket plötsligt trappspring. Vad jag också gjort mer än vanligt den sista tiden är kliva på stegar i arkivrummet.

Och varför envisas jag springa i trappor – jo för en tid sedan fastnade jag med min arkivkärra i husets hiss. Hissen skakade som befunne vi oss i jordbävning, den stannade, den öppnade inte dörren, den åkte mardrömsaktigt låååååångsamt upp till fjärde våningen där jag slutligen – efter en tidsperiod jag inte kan uppskatta – rumlade ut, svettig och panikslagen.

Alarmsystemet hade inte fungerat och kollegerna hade inte hört mig varken skrika eller ringa på nödknappen.

Efter min resa ”dog” hissen och stod sen flera dagar oanvändbar i väntan på en reservdel.

Så den hissen vill jag inte åka i mer, arkivkärran åker, jag springer i trappan.

Fast spring upp och ner till fjärde våningen är inget bra koncept, tyckte läkaren. Så jag får försöka omstrukturera mina arbetsrutiner.

Börjar alltså alldeles konkret bli pensionsfärdig.

En kur inflammationsnedsättande fick jag och rekommendation att hålla mig stilla några dagar.

Så här sitter jag nu – ett planeringsmöte för verksamheten nästa år missar jag (fast jag är ju bara där ett ögonblick våren 2019, så det gör inget) och en kundjour får nån kollega ta över.

Jag sitter vid mitt skrivbord och emellanåt läser jag på balkongen eller ser på Netflix i sängen. Sova tänker jag göra en hel del, jag märker först nu hur vårtrött jag är.

Sen hoppas jag benen är i skick – det är mycket nästa vecka som skulle kräva promenerande – t.ex. personalutfärden till Skanslandet jag gärna skulle delta i.

Aldrig har jag förresten tidigare lagt märke till vilken stor del av folket på gator och torg som haltar, linkar, går långsamt, grimaserar av smärta när de skall ut ur spårvagnar, har käppar, kryckor och stödförband.

Jag har sett dem alla som ödeskamrater och inser att rörlighet är en stor lycka. Att kunna hoppa, dansa och klättra – ja bara vandra utan smärta från punkt a till punkt b är sannerligen ingen självklarhet.

Solen fortsätter att skina och jag tackar min lycka över min trivsamma hemvrå med utsikt över Kasaberget – världens vackraste utsiktsplats. Ack, finge jag snart klättra upp på dess topp igen – men långsamt och utan fjäsk.

Ty ålderdomen kommer inte ensam …