Håhå. Det har gått en månad sen jag första gången besökte företagsläkaren på Eira – med mina trilskande knän. En läkekur och flera flaskor issalva senare är situationen mycket bättre, men inte helt som det ska.

Tog mig alltså till medicinaren i dag igen. Fick en kur till, remiss till fysioterapeut specialiserad på knän och (för dåligt scenario) en väntande remiss till ortoped.

Läkarens vänliga sätt och positiva attityd gjorde att det hela genast kändes trösterikt, kanske det tar sig nu.

Vi har en ny plan, det väcker livsandarna.

Denna månad då jag bokstavligen gått sakta genom stan har varit lärorik på många sätt. Som jag ren i min förra blogg i ämnet skrev har jag märkt ödeskamrater i omvärlden, sett hur många vi är som haltar och linkar och stöder oss på käppar. Jag kommer aldrig mer att ta min rörlighet för given.

Jag har levt långsamt – varje moment på vägen till jobbet har tagit längre tid, jag har lärt mig vänta tålmodigt på spårvagnar som aldrig kommer och jag har tagit det med ro då metron åkt i väg framför näsan på mig. Acceleration har ju varit omöjlig.

Under nätter när knävärken har stört nattsömnen har jag tänkt på salig mor som var drabbad av olika värkar i alla sina levnadsdagar. Jag minns speciellt de där somrarna när ”ryggvärken” förstörde alla normala aktiviteter. Ryggvärken som skulle visa sig vara ett magsår som omsider nästan tog livet av henne – i fyrtioårsåldern. Hon klarade sig den gången. Men nya krämpor lurade bakom knuten.

Jag inser att värk och sjukdom och osäkerhet kan göra en bitter och livsoförmögen och till en svår människa att leva som – och att leva med. Mamma blev isolerad.

Med både gammal och ung och alla åldrar däremellan har jag pratat ledsjukdomar på sista tiden. Det är en stor tröst och ger perspektiv!

Och vem vet kanske jag ännu en dag joggar raskt genom stan – jag är ju dock en tjej på bara 64 somrar!