When I’m Sixty-Four

Den gamla Beatles slagdängan har snurrat i mitt huvud alltsedan födelsedagen några dar sen. 64 fyllde jag, den magiska siffran är inte längre ”many years from now”, utan NOW. ”Will you still need me, Will you still feed me when I’m 64”, trallades det på.

Synen på ålderdom är ju i dag en annan både ur eget och omvärldens perspektiv. Men visst gör varje uppnådd födelsedag en uppmärksam på att det gäller att leva allt man orkar och kan, för 64 år har man rimligtvis inte kvar längre.

En liten markering mentalt gjorde jag: slog fast att det inte finns tid till allt mera. Och det jag inte tänker lägga tid på mera är att gräma mig över elaka kommentarer, negativ kritik – och forna oförrätter.

Istället ska jag satsa på att göra roliga saker i repris. Häromdagen kunde man i HBL läsa en artikel om Farbror Melker, den företagsamma, tafatta pappan i Astrid Lindgrens ”Vi på Saltkråkan”. Det var en rolig liten analys av ”storheten i Melkers klantighet”. Det är väldigt länge sen jag läste boken senast – undrar om jag inte läst den bara en enda gång när jag fick den i julklapp 1964. Det är Saltkråkan-filmerna som dominerat.

Dags för omläsning alltså, och nu märker jag att boken – trots att det mesta ju återkommer i första filmen (som ju kom före själva boken) egentligen fungerar bättre som vuxenbok. Den har ett djup man bara kan uppskatta ”när man blivit stor”, en underbar filosofisk värld. Med stort skratt och enorm värme!

Sen vurmar jag för minnen, små mysiga minnen (hågkomster av annan sort har jag inte tid med). Maken och jag besökte t.ex. Esbo bilmuseum igår. Och där stod den bland tiotals fina åk: familjen Lindholms första Skoda, inköpt nån gång kring 1956-58.

Jag minns inget av själva bilen, men jag minns en liten historia som anknyter till bilköpet. Pappa skulle nämligen överraska mamma med den nya bilen – en sensation var det ju i förorten varje gång nån inhandlade bil på den tiden. Hans surpris föll platt då mor ringde just när han skulle ge sig hemåt för att bjuda familjen på premiäråktur.

Lilla Carola hade nämligen drabbats av en dramatiskt sprucken böld – första resan blev alltså till sjukhuset.

Men fotografier visar att gladare resor stundade. Inproppade i Skodan gjorde vi åtminstone sommaren 1958 en resa till släktingarna i Västra Nyland. Med på färden var moster och det lilla fordonet var fullproppat – av resväskor, kassar och kläder.

Nedan kämpar moster med packningen. Det är solsken på alla bilder från den resan.

Småningom bytte vi till en Opel och sen Toyota. Det var inte längre solsken hela tiden.

Men nu är jag Sixty-Four och fokuserar på det positiva!

Hemma mest

Tre veckor semester börjar vara avklarade, två kvar. Vi har ju varken stuga eller täppa eller nånting sånt, det blir att hänga hemma mest, förutom den årliga turen till Medelhavsregionen, förstås.

Jag har förlikat mig med att vi inte kan bo i stugor (makens allergier) och knappast kan odla och talkoarbeta (mina knän, makens rygg). Vi har vår oas – balkongen – proppad med blommor, med en liten fontän och härlig utsikt över Finlands sydkust.

Jag tycker det är skoj att läsa i FB om hur vännerna bygger terasser, plockar bär och njuter av båtfärder och annat stugstök.

Alla ska ha sitt – och jag är väldigt nöjd med vårt semestrande.

I år har rutinerna bl.a. inbegripit:

– kortare utfärder till närbelägna orter, gårdar och museer – maken har varit väldigt innovativ på detta område i år – vi har en hel del spännande på lut några kilometer bort ännu i sommar

– att kasta sig på sängen med böcker ur den egna bokhyllan, deckare man glömt intrigen till, brittiska kärleksromaner av det bättre slaget, Kyrkpressen, Good Housekeeping

– slänga sig i fåtöljen vid TV:n: jag blir aldrig trött på Hyacinth Bucket (hundrade gången i repris), sen har vi Netflix och HBO och Badhotellet, Bonusfamiljen, Poldark …

– i år ska det tränas ledband i knäna – det gör jag till podden Värvet (tips av dottern, förstås) där artister av alla de slag får breda ut sig om hur de arbetar – det går flinkt att vifta på benen i takt till det pratet, har jag märkt

– ja, lite plockröjande har det blivit också. Under vår färd – traditionell – till Fiskars hittade jag i Iittala-boden den servis jag drömt om för vardagsbruk. Jag blir 64 om några dagar och tycker det är dags att slänga våra kantstötta tallrikar – av vilka ett fåtal finns kvar. Vardagsglädje! Jag fick ju trots allt några trevliga pris av fonderna i våras – visst kan jag satsa på något konkret som minne av det

I dag dukade jag för första gången till söndagsmiddag med det nya. Och gladde mig åt allt gott man kan äta såhär års: de solproppade tomaterna (heja Torrbacka trädgård i Ingå), vinbär (tack dotter E som plundrat sin buske), hallon, basilika, mascarpone, spenat …

I planerna finns ännu födelsedagsfirande för både maken och mig, besök på YLES:s semesterö Högkopplan, en snabbtur till Tallinn (nästan gratis-biljett hittades), tur till Stockholm – Lars Lerins utställning … Ja och sen börjar hösten snart.

Min sista arbetshöst! Slutspurten!

Nu taggar jag mig för den!

Sigrids ring

I söndagens finska hufvudstadsdrake kunde man läsa om ekobröllop, den sista trenden, tydligen. Två unga par hade intervjuats, allt var genomplanerat med tanke på återanvändning – och samtidigt kom ceremonierna också att anknyta till de tidigare generationerna i släkten.

Det ena paret hade låtit tillverka sina vigselringar av metall från ärvda silverskedar. Då slog mig tanken att jag också var lite eko-brud när det begav sig på 70-talet, jag bär nämligen makens mormors gamla vigselring. Den putsades upp, graverades om – och har suttit på mitt finger sen förlovningsdagen 30.8 1974. En rejäl guldring är det, vigselringen vi hade råd med tre år senare är betydligt anspråkslösare.

På 70-talet var det ingen glamour över livsfesterna, man hyrde och lånade och tog i bruk det som fanns. Jag reflekterade nog aldrig över ringvalet – det var meningen att maken skulle ta över morfar Alariks ring, men den var tillfälligt borttappad och hittades först många år senare.

Men i dag fick tidningsartikeln mig att tänka till: det är ju faktiskt ganska märkligt att Sigrid och jag har vandrat genom livet med samma ring på fingret, det ger en känsla av kontakt.

Jag träffade henne ju aldrig, hon dog redan 1960. Maken minns nästan inget av henne, lite mer av morfar som tynade bort två år efter att livsledsagarinnan lämnat honom. Men jag träffade hennes syskon, systrarna Elsa (familjens klippa och kaffemostern över alla mostrar – har bloggat om henne), Edith (en spralligare person), bror Paul som hade levt ett mångsidigt liv.

Jag tar fram fotografiasken. Där sitter hon på många foton – alltid nära sin Alarik – de har en fin ögonkontakt på flera bilder, de ser ut att trivas. Hon är otaliga gånger fotograferad med systrarna, och många gånger med sonen Nisse. Han föddes 1916 – och först 11 år senare kom svärmor till världen.

Svärmors kommentarer är egentligen malörten i bägaren i historierna om Sigrid. ”Mamma kallade mig gökungen, hon var inte glad åt mig”, har hon otaliga gånger yttrat. Det fanns en oförståelse där man inte kan få klarhet i mera. Som egentligen inte angår en heller.

Detta pusslande med familjens förgångna börjar fängsla mig allt mera. Vem var dom, vad tänkte dom, var de lyckliga eller bara tillfreds?

En stor del av fotografierna är tagna i Stensvik, där bodde klanen sommartid, odlade, reparerade och höll tydligen en mängd kalas – kaffepannorna är enorma och disken ansenlig.

På en av släktens tomter har dottern nu byggt hus och vi gamyler bor inte långt bort från de gamla ägorna heller.

En ring är sluten också där, känns det som.

Kroatisk bildkavalkad

Hemma i köket på Sökögränden igen! Stilla morgon med mycket kaffe och stora högar dagstidningar, vilka vi visserligen läst digitalt ren på resan. Nu ska vi se om nätet orkar med den bildkavalkad jag tänkt leverera.

Resan i år bokades privat – och på det viset sparades en rejäl tusenlapp för vårt sällskap på tre vuxna och två – ja T och S är ju inte riktigt barn mer, unga damer, eller nåt.

Norwegians flyg till Split och via booking.com Apartments Delta utanför Trogir valdes. Vi hade ju inte riktigt koll på att det vi egentligen bodde i var Okrug Riviera. En toppfin lägenhet väntade oss, två sovrum, två toaletter, ett stort vardagsrum-kök med allt man kan önska, stor terass – och en swimmingpool som inte var så stor, men helt ok. Vi hade ju rivieran (några branta backar ner, 10 min promenad – mina knän visste inte om upp eller ner var värst – men hej, dom fungerade!)

In till Trogir kunde man ta båt, behändigt och snabbt.

Trogir besöktes två dagar. Vi följer ju alltid systemet att varje resenär får en dag då man får bestämma allt, program och mat. Första dagen var i år S – och då blev det strandhäng i Okrug. Andra dagen var mommos: kyrkor och kloster i Trogir, såklart, onsdag T:s dag med mera strandhäng och den för hennes dag traditionella ostfesten på terassen.

Sen var det Trogir igen på mamma E:s dag och nu kunde vi återvända till fabulösa konditori Dovan – godaste bakelserna man ätit, speciellt ”kikirikikaramel”. Ett visst österrikisk-ungerskt stuk kunde noteras i konditorikonsten – och även i palacinken- plättarna och gulaschen!

Glass var också en konstfull produkt överallt – och t.o.m vi rätt glassneutrala gamyler fängslades av smakerna.

Till mamma E:s dag brukar också höra leken ”köp en present till din hemliga vän”, man drar lott om vem som är ens vän och inhandlar små gåvor för fastslagen summa. Utdelningen på kvällen gav i år detta: mommo fick lavendelprodukter – hela vår hotellbacke var en väldoftande lavendelrabatt, mofa små flaskor slivovitj, plommombrännvinet, strumporna med enhörningar tillhör S, örhängen fick T och mor E fick en liten ryggsäck med flamingon!

Mofas dag blev det besök i Split. Vi hade avtalat om hämtning med taxi från och till flygfältet och även för besöket i Split. Efter kalkylering av vad det hela skulle kosta både i pengar och krafter (5 personer av vilka en gravid och en med knaxigt knä) valde vi hyrbil som levererade oss i stan och hämtade oss på önskad tid. Chaufför var trevliga Peter, en man i gamylernas ålder, han visade oss lite runt på köpet och valde mer spännnade vägar. Peter visade sig vara vår chaufför också på hemvägen till flygfältet också, i stor och bekväm bil.

Split var mångsidigt och hade nåt för alla! Katedral – byggd på kejsar Diocletianus mausoleum för mommo, en välsorterad bokhandel – med deckare – för mor, grodmuseet (obskyrt upplägg med uppstoppade grodor arrangerade i olika poser) för S och mofa och shopping för T. Som final kondisbesök på Luka – rekommenderas!

I övrigt åt vi på allt från Okrugs bästa restaurang Mali raj, till basic pizzerior. En kväll när vår bordsbeställning på krogen med den goda tortellinin inte fungerade, och humöret började tryta inför åsynen av alla överfyllda matställen, tog vi in på Surf´n Fries – en no nonsense matservering vid strandkanten. Som det ofta är – inga förväntningar kan resultera i den godaste middag man kan tänka sig. Det blev lunch på samma ställe några dagar senare.

Vad mer? Ja fotbollen förstås – Kroatiens matcher följdes givetvis också av oss – och när segern mot England kom kunde vi följa den efterföljande kalabaliken med tutande bilar, raketer och allmänt hulabaloo från vår terass.

Så Kroatien gav definitivt mersmak – och boendet i våning enligt detta koncept slog alla gånger sunkiga turisthotell. För utsikten nedan knatar man gärna backe upp och backe ner! Och min iWatch berömde mig varje kväll – ”du har uppnått alla dina träningsmål i dag”! Jihuu!!!

Den andra delen av sanningen var förstås ”du har aldrig ätit så mycket glass och så många bakelser under en vecka i ditt liv” … Men det är en annan diskussion …

Havsglitter till cicada-ackompanjemang

Sista eftermiddagen i Kroatien, ensam på altanen, siestatid. Kyrkklockan slog 3 slag, värmen är som intensivast.

Ikväll kan man inte hoppas på taxi upp från stranden som ligger en brant backe bort. Det ska spelas fotboll mot England, och det har vi efter matchen mot Ryssland insett innebär tvärstopp vad gäller ett och annat.

Funderingarna om hur Splits flygfält fungerar har inställt sig. Trångt, hett och få sittplatser brukar ju vara agendan i medelhavsregionen.

Så vi tar en lugn dag och njuter av det sista av det bästa.

Bättre reserapport följer senare – för den intresserade. Nu tar även bloggaren siesta!

14 grader

Andra riktiga semesterdagen. Mulet, 14 grader. I går var det regn, 11 grader.

Tja.

På torsdag hoppas vi anträda färden mot Trogir i Kroatien. Sol, 29 grader, ser det ut som.

De första semesterdagarna är alltid lite vilsna. En lång ledighet ligger framför. Jag har ju alltid brukat ta ut fem veckor i ett kör.

Nästa sommar är det bara ledighet som gäller. Och pensionärskort!

I går passade det bra med mulet väder, vi körde kusin Jan till flygfältet och sen drog vi till Dals sjukhus för att hyra en rollator. 91-åriga svärmor vill inte ha en. Man verkar gammal om man har en sån, tycker hon, den är i vägen på alla sätt, fullkomligt onödig.

”Märker du inte att det är mera fart på ditt vandrande nu”, frågade jag när vi gick mot bilen med det nya stödet. ”Hrmff”, tyckte svärmor.

Ännu ett varv ska jag i dag till fysioterapeuten på Eira med mitt eget småkassa knä. Fick gymnastikrörelser och tejpning av knäet och en drös goda råd av Sandra förra veckan. Bara jag blir säker på hållbarheten ska det bli vattenlöpning och cykling.

Efter Kroatien blir det hoppeligen de vanliga sommarevenemangen: Borgå, Ekenäs, kanske Pentala skärgårdsmuseum och en handelsbod i Tenala jag fått mig rekommenderad av klasskamraten Ulla.

Små utfärder i närmiljön. Vår bil börjar nämligen visa många tecken på pensionsfärdighet, den också, inga långresor i det åket.

Ja, och så bokade jag en liten av-och-an kryssning till Stockholm, med huvudmål Lars Lerins utställning på Liljevalchs – tack för tipset min namne Carola S!

Gallén-Kallela museet och Designmuseet är också säkra kort.

Hoppas det blir lite bättre balkongväder omsider, i alla fall. Nå, kasta sig raklång på sängen med en underhållande roman – det är ju bästa vilan och semestern, egentligen!