I söndagens finska hufvudstadsdrake kunde man läsa om ekobröllop, den sista trenden, tydligen. Två unga par hade intervjuats, allt var genomplanerat med tanke på återanvändning – och samtidigt kom ceremonierna också att anknyta till de tidigare generationerna i släkten.

Det ena paret hade låtit tillverka sina vigselringar av metall från ärvda silverskedar. Då slog mig tanken att jag också var lite eko-brud när det begav sig på 70-talet, jag bär nämligen makens mormors gamla vigselring. Den putsades upp, graverades om – och har suttit på mitt finger sen förlovningsdagen 30.8 1974. En rejäl guldring är det, vigselringen vi hade råd med tre år senare är betydligt anspråkslösare.

På 70-talet var det ingen glamour över livsfesterna, man hyrde och lånade och tog i bruk det som fanns. Jag reflekterade nog aldrig över ringvalet – det var meningen att maken skulle ta över morfar Alariks ring, men den var tillfälligt borttappad och hittades först många år senare.

Men i dag fick tidningsartikeln mig att tänka till: det är ju faktiskt ganska märkligt att Sigrid och jag har vandrat genom livet med samma ring på fingret, det ger en känsla av kontakt.

Jag träffade henne ju aldrig, hon dog redan 1960. Maken minns nästan inget av henne, lite mer av morfar som tynade bort två år efter att livsledsagarinnan lämnat honom. Men jag träffade hennes syskon, systrarna Elsa (familjens klippa och kaffemostern över alla mostrar – har bloggat om henne), Edith (en spralligare person), bror Paul som hade levt ett mångsidigt liv.

Jag tar fram fotografiasken. Där sitter hon på många foton – alltid nära sin Alarik – de har en fin ögonkontakt på flera bilder, de ser ut att trivas. Hon är otaliga gånger fotograferad med systrarna, och många gånger med sonen Nisse. Han föddes 1916 – och först 11 år senare kom svärmor till världen.

Svärmors kommentarer är egentligen malörten i bägaren i historierna om Sigrid. ”Mamma kallade mig gökungen, hon var inte glad åt mig”, har hon otaliga gånger yttrat. Det fanns en oförståelse där man inte kan få klarhet i mera. Som egentligen inte angår en heller.

Detta pusslande med familjens förgångna börjar fängsla mig allt mera. Vem var dom, vad tänkte dom, var de lyckliga eller bara tillfreds?

En stor del av fotografierna är tagna i Stensvik, där bodde klanen sommartid, odlade, reparerade och höll tydligen en mängd kalas – kaffepannorna är enorma och disken ansenlig.

På en av släktens tomter har dottern nu byggt hus och vi gamyler bor inte långt bort från de gamla ägorna heller.

En ring är sluten också där, känns det som.