Den gamla Beatles slagdängan har snurrat i mitt huvud alltsedan födelsedagen några dar sen. 64 fyllde jag, den magiska siffran är inte längre ”many years from now”, utan NOW. ”Will you still need me, Will you still feed me when I’m 64”, trallades det på.

Synen på ålderdom är ju i dag en annan både ur eget och omvärldens perspektiv. Men visst gör varje uppnådd födelsedag en uppmärksam på att det gäller att leva allt man orkar och kan, för 64 år har man rimligtvis inte kvar längre.

En liten markering mentalt gjorde jag: slog fast att det inte finns tid till allt mera. Och det jag inte tänker lägga tid på mera är att gräma mig över elaka kommentarer, negativ kritik – och forna oförrätter.

Istället ska jag satsa på att göra roliga saker i repris. Häromdagen kunde man i HBL läsa en artikel om Farbror Melker, den företagsamma, tafatta pappan i Astrid Lindgrens ”Vi på Saltkråkan”. Det var en rolig liten analys av ”storheten i Melkers klantighet”. Det är väldigt länge sen jag läste boken senast – undrar om jag inte läst den bara en enda gång när jag fick den i julklapp 1964. Det är Saltkråkan-filmerna som dominerat.

Dags för omläsning alltså, och nu märker jag att boken – trots att det mesta ju återkommer i första filmen (som ju kom före själva boken) egentligen fungerar bättre som vuxenbok. Den har ett djup man bara kan uppskatta ”när man blivit stor”, en underbar filosofisk värld. Med stort skratt och enorm värme!

Sen vurmar jag för minnen, små mysiga minnen (hågkomster av annan sort har jag inte tid med). Maken och jag besökte t.ex. Esbo bilmuseum igår. Och där stod den bland tiotals fina åk: familjen Lindholms första Skoda, inköpt nån gång kring 1956-58.

Jag minns inget av själva bilen, men jag minns en liten historia som anknyter till bilköpet. Pappa skulle nämligen överraska mamma med den nya bilen – en sensation var det ju i förorten varje gång nån inhandlade bil på den tiden. Hans surpris föll platt då mor ringde just när han skulle ge sig hemåt för att bjuda familjen på premiäråktur.

Lilla Carola hade nämligen drabbats av en dramatiskt sprucken böld – första resan blev alltså till sjukhuset.

Men fotografier visar att gladare resor stundade. Inproppade i Skodan gjorde vi åtminstone sommaren 1958 en resa till släktingarna i Västra Nyland. Med på färden var moster och det lilla fordonet var fullproppat – av resväskor, kassar och kläder.

Nedan kämpar moster med packningen. Det är solsken på alla bilder från den resan.

Småningom bytte vi till en Opel och sen Toyota. Det var inte längre solsken hela tiden.

Men nu är jag Sixty-Four och fokuserar på det positiva!