I veckan fick jag åter bud om livets (eventuellt mycket snara) ändlighet och det fullkomligt meningslösa i att räkna dagar och minuter till det ena eller det andra. En f.d. kollega hade drabbats av en massiv sjukdomsattack. Den ivrigt efterlängtade pensionstiden blev inte lång.

Det känns alltid obegripligt att man inte ska få chansen att skvallra med nån gammal vän mer i detta livet. Hoppet om återseende i en glädjens himmel är svårt att greppa.

Vi borde, som skriften högtidligt råder, betänka att våra dagar är få och undfå visa hjärtan. Men här går man och kalkylerar som kunde man på något sätt påverka livets omfång. Jag fick mig en tankeställare – igen en gång.

Lärdomen är att leva i nuet och försöka ta ut det goda också i ett livsavsnitt som inte direkt känns glimrande.

Ta vara på den tid man har, som det heter i schlagern. Klyschorna duggar tätt på tal om de yttersta realiteterna.

En gång finns bara minnen kvar, fortsätter slagdängan. Jag plockade fram den afrikanska gaffeln på bilden nedan, den fick jag i present av M från en traditionsinsamlings-undervisningsresa.

På återseende, M!

Annonser