Häromveckan hade Annika Rentola skrivit en tänkvärd krönika i HBL. Den handlade om bemötande av minnessjuka och inleddes med ett talande exempel på hur ett regellöst och sjövilt kortspel mellan demenssjuka farfar och tioåringen kunde utvecklas till en stund av skratt och trivsel. Hur barnbarnet förstod hur umgänget bäst gick till.

Jag kom osökt att tänka på moster. I släkten är hon hittills den enda som levat med demens, alla andra i den äldre generationen har dött mer knall och fall. Men moster genomgick i långt över 80-års ålder en bypass-operation med vaskulär demens som följd.

Och plötsligt var släktens mest organiserade, mest pålitliga, mesta stöttepelare en annan människa.

Det började med klagan över grannens tvättmaskinstvättande och radiospelande nätterna igenom. Det lät rimligt, det gjordes efterfrågningar – nej, ingen bodde just då i den grannlägenheten.

Småningom kröp bevisen på sjukdomen fram, ett efter ett. Det hela försvårades av att moster var bosatt 100 km bort, vi sågs inte dagligen. Innan det ordnade sig med ett övervakat boende följde en lång tid av oro och åga. Bättre dagar med redigare telefonsamtal följdes av sämre då ingen svarade på ringningarna. Allt flera föremål, inklusive hela pensionssumman utplockad från banken, hade placerats på säkra ställen i hemmet – för att aldrig återfinnas.

Ja, mönstret återkommer ju i de flesta demenshistorier, och det var egentligen inte det jag skulle skriva om.

Nej, det var just mötet med den minnessjuka jag tänkte på. När moster väl bodde i ett nybyggt pensionärsboende saknade hon inte sitt forna bohag som blivit kvar i lägenheten. Hon hade sina vänner, några mjukisdjur hon plockat åt sig ur avdelningens förråd. Med dem satt hon och förde tysta konversationer, fullkomligt tillfreds. Jag brukade hälsa på nallarna när vi kom på besök.

Jag minns att det fort blev klart att invecklade rapporter om släktens göranden och låtanden var överflödiga. Jag tog ibland med mig fotografier som vi småpratade kring, det kunde till synes ofta ha berört fullkomligt främmande människor. Men vid avfärden pekade moster plötsligt på det fotot där hon själv fanns med omringad av en mängd släktingar. ”Får jag det där”, sa hon, och lade det på sitt tomma nattduksbord.

Hufvudstadsbladet hade jag också alltid med mig, moster hade ju varit intensivt engagerad i nyheter och politik. Vi gjorde lika varje gång, bläddrade långsamt igenom tidningen, jag läste högt nån stump och moster tyckte hon identifierade nån på bild. Det jag minns från vårt läsande var gemenskapen och att vi skrattade mycket – åt allt och egentligen ingenting. Våra diskussioner var mestadels helt huvudlösa, men nöjsamma. Det saknade betydelse att moster kanske inte – eller ibland inte – visste vem jag var – eller gjorde hon det?

En dag föll moster och bröt lårbenshalsen. Den demenssjuka var alltid sist i operationskön, så processen blev lång. När jag besökte den djupt nedsövda nyopererade patienten lyfte sköterskan på täcket och visade på såret. ”Titta så vackert och jämnt kirurgen sytt”, sa hon.

Och fint var det gjort, och glad blev jag över den omsorgen, precis som sköterskan tänkt sig.

Moster behövde aldrig ge sig in i rehabiliteringens utmaningar, den slutliga sömnen tog över. Riktigt vackert kom döden, och jag fick vara närvarande.

Och utanför fönstret föll vinterns första snö, den 12 oktober.