Maken har mesta delen av veckan vistats på vetenskapskonferens i Hull – i sällskapet ingick 16 elever och ytterligare två lärare.

Så jag har varit ensam hemma och tyckte jag kunde hitta på något. Bio har det inte blivit på ett tag nu och en bunt av de Kultursedlar arbetsplatsen förser oss med går ut i höst – så bio blev det.

I går stack jag mig alltså in på en finsk film – det görs mängder just nu. ”Glada tider, Kverulanten” (Ilosia aikoja, Mielensäpahoittaja) har jag sett trailern till och blivit lite nyfiken på.

”The Guernsey Literary and Potato Peel Pie Society” har gått ett tag och hotar snart försvinna från repertoaren. Eftermiddagsmatinen i dag samlade ett tiotal åskådare.

I morse recenserades också ”Unga Astrid” överallt – och ivern väcktes att se också den. Så efter att sluttexterna till potatispaj-filmen rullat slut satt jag mig fort på metron för att i biosalongen i hemknutarnas köpemporium ”Stora äpplet” fortsätta vistelsen inför vita duken.

När jag tumlade ut därifrån var jag ordentligt rörig i skallen. Jag hade inte hunnit smälta intrycken från dagens Tavastland innan jag förflyttades till 40-talets Guernsey och därifrån i ilfart till 20-talets Småland.

Det kommer att ta en stund att reda ut vad jag egentligen sett. Ingen av filmerna var väl vad jag direkt kunde kalla omistlig, men alla tre vad definitivt sevärda. I alla tre fanns en massa att analysera beträffande hur tidsandan, moral och etik, hämnd, krig, missnöje – och folklynne bestämmer människans levnadsvandring.

Fina skådisar hela vägen – får jag välja några särskilt framstående blir det Heikki Kinnunen som den underbara Kverulanten, en man med förändringspotential samt Isak Lydik Radion och Marius Damslev som spelade Astrids son Lasse i 2 respektive 3 års ålder.

Den sistnämndas tolkning av kikhosta fick det att dallra i ens mormorshjärta.

Nåja. Alba August och Lily James är ju vidunderliga.

Sju väl använda timmar, alltså.