Bullgummorna träffades igen igår, d.v.s. studentklassen 1974 från Svenska Flicklyceet i Helsingfors (beläget vid Bulevarden 18-20, därav smeknamnet ”Bullan”). 45-års studentjubileet nalkas, vi har på senare tid börjat träffas regelbundet, betar av klassikerrestaruranger i staden – i går Sea Horse, i vår ungdom en riktig håla, ”Sikala” kallad”, i dag en pärla med många stjärnor på Tridpadvisor.
G hade påpassligt tagit med sig klassringen vi köpte i mellanskolan – det var tradition då. Prydd av rosor och vågornament, med klassträffens plats och datum ingraverat: Fiskis (Fiskartorpet) 1.4 1980. Jo, jag hittade min också, djupast ner i en låda, den rymdes knappt på lillfingret.
Det är märkligt hur skoltiden evigt bildar en fond i ens liv. Hur de kontakterna fortfarande definierar vem man är, den man blev. Hur det känns tryggt med denna systraskara, evigt förbunden av en gemensam forntid.
1.4 2019 är mitt pensionsdatum. Många klasskamrater har redan inordnat sig i den – mer eller mindre – lediga tillvaron. Vi har barnbarn, bonusbarnbarn, skraltiga knän och stela ryggar. Skrynkliga händer och stela leder hindrar klassringen att sitta bra. Men det finns mycket skratt i oss. Alla är sig på något sätt sig alldeles lika från 45 år tillbaka.
Det känns gott.
