Barnbarnen var på besök en lång weekend. Tolv och snart tio är dom, en dynamisk ålder. Vi följde det beprövade konceptet. Sängar bäddas på hela sovrumsgolvet, där kan man slänga sig med padda och hörlurar och titta på Netflix. Vira in sig i en mjuk filt, kura i en egen mysbubbla. Vi bäddar inte ihop på hela helgen, allt får flyta omkring.

Alltemellanåt får gästerna nog av sin bubbla och drar ur hörlurarna: ”mommen ska vi spela nånting”.

Jo, vi ska för mommen har i alla sina dar gillat sällskapsspel. För det är det som gäller, även om det ibland kan ha ett visst nöjesvärde att utmana mommen på nåt snabbt och kringelikrokigt dataspel.

Vi plockar fram Cluedo, Alfapet, Afrikas stjärna, Sänka skepp.

Igår gjorde vi ett pussel tillsammans och sen plockade vi fram kortpacken. Gris, Åsna, Sjua, Stress – nej jag spelade inte allt detta när jag var barn så vi får börja med långsamma provomgångar. Stress är jobbigast för en 64-åring, som namnet säger.

Sen lärde jag T fyra patienser och hon lärde mig en ny – den var väldigt intrikat. Vi satt med varsin kortpacke och slog den patiens som både min mamma och min morfar alltid höll på med. Morfars Åbo-slott-kortpacke doftade piptobak så det osade, korten var nötta och lite flottiga på ytan.

I Heureka-shopen har mofa köpt flickorna var sin tredimensionell byggsats, jag skulle aldrig i mitt liv få en sån hoptotad. Men flickorna kan. De älskar dessa byggsatser.

T sitter och skapar ett Ifolor-album av våra gemensamma semesterbilder, S vrider på sin Rubiks kub – dom tycks vara på modet igen, en klasskamrat lär till och med ha hållit föredrag om kuben och dess varianter.

Sen spelar S lite på min keyboard och visar mig ett pianodataspel där det gäller att mycket snabbt slå på rätt tangenter för att skapa melodin.

När kvällen kommer bunkrar vi upp med pizza, ost, druvor och kex vid TV:n – en kväll ser vi Singing in the rain, nästa Sound of musik. Jag vet inte hur många gånger vi sett de rullarna. Varken gammal eller ung tröttnar nämligen.

När familjen von Trapp vandrat över alperna mot en tryggare framtid går vi och knyter oss. I våra obäddade sängar.

Snart kommer tider då annat än kortspel med mommen står främst på agendan. Det är som det ska vara.

Men så gammal jag är glömmer jag aldrig min egen obäddade säng på golvet hos mommo i Tavastehus. Doften av pannkaka och tryggheten i en moster som aldrig sa nej när vi frågade ”ska vi spela nånting”.