Två dagar höstlov hade Helsingfors i år (i motsats till hela veckan i Esbo) och det är nog. Räcker till en liten batteriladdning, men vill man ha det ska man ur huset. Vi hade två rabattbiljetter till Eckerölinjens Tallinnbåtar kvar, så till det facila priset  av 5 euro per man åkte vi över viken på lunch och promenad.

Ungefär sex timmar i land har man på en sådan kryssning och det är lagom. Det var det vidunderligaste höstväder man kan tänka sig, lite svalt, men ändå milt, solsken från klar himmel hela dagen. Att vara utomhus en hel dag är inte vanligt för mig, upplägget kändes överdådigt.

Som vanligt satt vi i champagnebaren de två timmarna överfarten tar, lite upp på däck var vi också. När torn och tinnar och stadsmuren kommer i sikte pirrar det alltid i mig. Tallinn åker vi oftare till än till Åbo och Borgå, nuförtiden. Ändå är besöken förknippade med förväntan – och inte sällan överraskningar.

Varje gång vi stiger i land i Estland och snabbt vandrar genom terminalen minns vi hur passkontrollköerna förr naggade den korta vistelsen i land betydligt.

Nu är man vid Tjocka Margareta i ett huj och har kullerstensgatorna under fötterna. Denna gång hade vi bara en liten utställning i sikte, medeltida föremål på Niguliste museum i kyrkan med samma namn. Vackrast var några trolovningsbroscher:

Sen gick vi över gatan och mina knän sattes på prov i trappan till restaurang Pörgu (Helvetet) jag utvalt för dagens lunch. Tripadvisor hade rätt – utsökt gott. Servitrisen frågade maken som var först för dagen med att beställa Filet Mignon om han tyckte kockens nya kombination var bra. Kocken ville veta, nämligen. Blodpalt med lingon och surkålspastej ackompanjerade biffen – ja, det var magnifikt konstaterade maken. Också min rödbetssås, den varma potatissalladen och grillade kotletten var som från Himlens kök.

Enkelt och sparsmakat vad gällde upplägg och miljö. Här regerade smakerna.

Sen till Rahva Raamat, bokhandeln som alltid levererar det senaste i bokväg åt fysikermaken. Massor av engelska pocketböcker finns också.

Och ut i solen igen. 15 kilometer blev det vandrat i staden och runt staden, hela vägen utanför muren, vid de härliga tornen, Långa Herrmann och Kiek in de Köök. Kaffe med bakelser i ett av de lite gammaldags kaféerna på Vene. Och sen tillbaka mot båten igen, mera ringmurar, mera torn.

Det retar mig att mina knän just nu inte vill klättra upp i torn och tinnar. Men gläder mig att de klarar av 15 km promenad.

En sista glädje på denna resa var besöket i Oleviste kirk, stadens största kyrka som alltid varit i lite skraltigt skick. Men nu hade något hänt, det var upputsat och fixat och speciellt när man vände blicken mot mittgångens valv hisnade man. Ja – så här skulle det alltså se ut!

Förfärlig höstlovsrusch på båten, men vi lyckades få ett bord i baren i aktern. Fick ingen bild av den avskedsvy man kunde njuta av där: tornen och tinnarna mot den röda solnedgången, pärlbandet av väg längs kusten, det blinkande TV-tornet – en makalös syn! Och allt detta ser vi klara dagar glimma över viken när vi står på balkongen i Över-Sökö.

Snart igen, Tallinn, snart igen!