Samma kväll jag skrev mitt förra blogginlägg, trött efter helgens alla begivenheter hände det vi väntat på – tredje barnbarnet aviserade sin ankomst. Snabbt gick det och strax efter midnatt fick vi första fotot knäppt av far.

Nu känns det som hade lilla O alltid varit en del av familjen. Den märkliga påminnelsen om att kärleken är en outtömlig resurs, det finns bara mera och mera av den – och den inställer sig genast.

Så också allt annat som hänger samman med det nyfödda barnet. Famnen som genast känner att den lilla tyngden, det snusande knytet, hör hemma där. Den vaggande gungningen i kroppen, nonsensvisorna som bara väller fram ur minnenas skåp: ”Vyss lull, lilla palt, leka får du sedan…”, ”När trollmor har lagt dom elva små trollen …”, ”Aaa aaa barne, kissan totar i garne …”.

I dag läste jag i tidningen en artikel om inredningen i retroserien Vår tid är nu. En bild visade ”ett kontor från tiden när det fortfarande var skrivmaskiner som gällde”. En urtidsvy!

Jag bläddrade i fotoalbumen och hittade en bild där jag sitter med nyfödda dottern i vårt kök i Gamlas, senhösten 1980, 38 år sedan. Jag hade just blivit mammaledig från ett arkiv där en präktig Remington var mitt främsta arbetsredskap.

Vi har sen dess fått elektriska skrivmaskiner, datorer av alla de sorter, mobiler av alla de slag och i det stora hela har hela vår vardag och våra arbetsrutiner omvälvts under bara några årtionden.

Men det lilla barnet i famnen, babybubblan, den situationen är bortom tid och rum, likadan. Det viktigaste förändras inte. Att få uppleva det åter en gång är ren och skär nåd!

”Ro, ro till fiskeskär, många fiskar får du där …. vyssan lull koka kittelen full …”