Var jag än rör mig nu är min snara pensionering ett givet samtalsämne. Jag kommer ju inte att vara tillgänglig på jobbet så länge till, min professionella status som arkivarie avslutas. Något grundläggande kommer alltså att ändras i en snar framtid. Och de flesta jag pratar med ställer frågan:

”Och vad ska du göra sen då”?

”Du har väl mycket i planerna, flera års verksamhet”, har jag fått höra. Eller: ”nog kan man ju skriva böcker som pensionär också”. Eller: ”dom säger att ingen är så upptagen som en pensionär”.

Mitt vanliga raljanta svar ”jag tänker lata mig”, faller platt. Nej, vad är det för trams. Ibland drar jag till med ”jag får väl se hur länge jag får leva”, men det är också dumheter. Inte är nu döden något att tänka på i sammanhanget, hu vale!

Men faktum är att livets ändlighet och tillvarons skörhet (med flera kära vänners och släktingars för tidiga bortgång i minne) är det jag tänker mycket på nu inför det nya skedet.

Att allt utöver det redan levda är nåd och bonus! En gåva att förvalta klokt.

En rätt nybliven pensionär i familjen berättade att hon tog den första tiden lugnt, kastade sig inte in i nya engagemang genast, lyssnade in den nya livssituationen.

Det finns ingenting ogjort i livet jag borde sätta i gång med nu ”när tid finns”. Jag tycker för tillfället att jag skrivit och föredragit så det börjar räcka till. Jag är öppen för något helt annat – också att bara dra andan, släntra omkring, åtminstone ett tag.

Något har jag i sikte, förstås: hänga med familjen – där har vi vissa riktigt spännande planer på gång. Gå till simhallen, laga mat i lugn och ro. Sitta med morgontidningarna och kaffekoppen länge varje morgon. Haka på med något kyrkligt.

Och en riktigt konkret sak har gumman med de stela knäna gjort i helgen: anmälde mig till Damtian som går av stapeln i slutet av maj. Satsade årets sista idrottskuponger på den – i dagens läge kanske något – vilda planen.

Det ska jag bli som pensionär – en ”se möjligheten, grip stunden, tag chansen”-person.

Sortera foton och släktens gamla papper vill jag förstås göra – arkivarie-ränderna går trots allt aldrig ur. Ovan mommo och moffa när de var i min ålder – det var käpp som gällde och lugna promenader. Jag hoppas mer på att – åtminstone i anden – ha bibehållit drag av mitt sexåriga jag på svängig tur i karusellen!