Så har adventstiden åter rullat fram till dan före julafton. Vi har försökt pressa in så mycket av stämning och upplevelser vi bara hunnit! När den i många hushåll grasserande förkylningssjukan (vi är ju alla vaccinerade och riktiga influensan är väl inte här ännu) drabbade mommen fick ett antal evenemang inhiberas. Det blev mera rofyllt att följa studentkörernas julkonsert via TV, t.ex.

Fast igår åkte vi åter omkring på jakt efter den perfekta jullimpan (Halmes konditori i Köklax) och den bästa potatislådan (Gårdsboden i Estby, Kyrkslätt). Vi i västligaste Esbo är välförsedda med närproducerat! Dottern åkte i jakt på de bästa fiskprodukterna ännu en bit västerut mot Ingå.

Har funderat över detta med jul förr och nu. När jag var barn åt vi skinka och de tre lådtyperna varje jul. När en bit leverpastej dök upp på bordet var detta en revolutionerande gourmetisk innovation. Glögg fanns det en sort, man känner ännu doften av Hehkuviini i sin näsa. Nu finns mängder glöggar – ja Blossas årsgångsglögg såldes rentav slut till mångas förtrytelse. Tanken att blanda den med prosecco till julaftonens inledningsdrink hade tydligen slagit igenom stort.

Nå, ingen fara, ty nuförtiden är julmenyn underbart föränderlig!

Liksom mycket annat i julens koreografi – vår familj har ju efter många resor juletid till London antagit julseder därifrån: just bubblet som alternativ till glöggen, Christmas crackers – som är lite utmanande att hitta här hos oss (hurra för Anglikanska församlingens julbasar) och julstrumporna med sina små inledande överraskningspresenter.

Vad är då omistligt i vårt julfirande? Ja julkyrkan, förstås, med äldsta barnbarnet i kören. Och tolvslaget från Åbo – där känner man att julen verkligen börjar – det ryser och värmer från topp till tå! Och besöket på begravningsplatsen – det sitter också i ryggmärgen.

Jultiden är förknippad med historierna och människorna – hur E firade sin första jul knappa två månader gammal med knip i magen och ett berg mjukisdjur. Hur K anlände på Tomasdagen 21.12 och var ett ännu mindre knyte i firandet. Hur S tajmade in sin ankomst på juldagen – i likhet med gammelmoster E – men till åtskillnad från henne firas S ordentligt på sin dag – med nya presenter och fokus på födelsedagsjubilaren.

Hur vi i år har O med oss i firandet, något vi aldrig anat i fjol, vilket föranlett att mommo blivit särskilt känslig för alla julsånger där det späda barnet i krubban beskrivs. Hela det storartade upplägget med det lilla barnet som världens frälsning är så väldigt konkret i åsynen av en ny liten människa.

Och sen minnena av dem som lämnat oss. Mommo H – det är hyacintdoft och ett dignande gottebord som faller i minnet … och många av de pynt jag nu har i mitt eget hem.

Ikväll ska maken och jag rimma till klapparna. I dag provsmakade vi lite av julbordet och åt godsaker vi inte annars har på agendan till dessert.

Så jag ska avrunda min skrivelse med att citera de forna kollegerna, traditionsvetarna V.E.V. Wessman och Valter W. Forsblom som i ett julbrev (jag minns inte vem av dem som höll i pennan) avslutade det hela med formuleringen:

”Ha en riktigt god jul i eget bo med tomtero”!