Den här tiden av året gillar jag egentligen inte. Det känns trist när julljusen slocknar ett efter ett. När det kamouflerande pyntet ska sättas undan och kvar bara blir januarigrå dagar.

Jag är ju som ett barn i min julförväntan. Jultidningar, julkalendrar, julkonserter och julmarknader följer varann i en strid ström ända från – ja början av november måste jag erkänna. Väntan på julkort, alla julfilmerna jag ser varje år. Glimmer och glans.

Och sen är det slut, ganska abrupt. Julradion tystnar, man ser igen hur vansinnigt smutsiga fönstren är. Det är halka och kyla att genomlida i veckotal.

Men – och häri inspireras jag av dottern – det är också rensa i röran-dagar, ljusa textilier – tulpaner – något fräscht och lovande i luften. Vår!? Ja – omsider.

Nya tomma kalendrar – för min del är dom tommare än nånsin!

I dag besökte vi för övrigt släktens äldsta och släktens yngsta.

Först gammelfarmor på sitt boende. Där var stämningarna som alltid dystra – speciellt så denna gång. Den raskaste och yngsta i det gamla gänget familjebekanta – hon som alltid ordnade och visste bäst och engagerade sig och gick på i aldrig sinande hurtighet – hade nämligen helt överraskande dött i julhelgen.

Det var ju så fullkomligt galet – för det är ju svärmor som vill dö – det har hon velat länge redan. I hennes tomma blick såg jag den förvirrade tröstlösheten över att småningom vara den sista som finns kvar.

Livsglädjen är nog en utopi i den situationen. Lite gladde hon sig åt julkorten som kommit och åt tanken att maten på hemmet är god – och åt minsta barnbarnsbarnet O vars existens verkar vara svår att egentligen greppa.

Efter besöket på hemmet åkte vi till dottern på en kopp kaffe. Man har känslan av att bebisar utvecklas så fort att varje träff är nödvändig. Idag var lilla O på ett bedårande humör en lång stund. Han såg ut att trivas med mommos fullkomligt stolliga nonsenssånger och ramsor. Han fokuserade med blicken, han viftade med armar och ben, han visade upp sin lilla smilgrop.

På hemvägen handlade vi och införskaffade också det svärmor meddelat att hon skulle behöva: Läkerolpastiller, Fazers Bästa och en gammaldags väckarklocka hon kan hantera själv. Enligt informationen på lådan ska den vi köpte få en att ”Vakna på det gamla hederliga viset”.

Det var ett förskräckligt skräll i den klockan – men jag hoppas svärmor gillar den. Och att karamellerna ens något förgyller vardagen!