Häromveckan blev jag trött på de sociala medierna. Det var en tråd som gjorde mig ledsen och slak och omotiverad. I hela tre dagar var jag helt tyst på FB, Instagram och bloggen. Inte gilla eller tycka till på så länge – för mig är det mycket.

Jag var trött på mig själv i dessa sammanhang också. Jag rullar på i samma spår, har inga nya tankar och inget speciellt att säga.

Sen gick jag på gudstjänst i dag, kyrkoherdens avskedspredikan, procession var det, kyrkan full, psalmer som alltid fått mig att reagera med tårar och känsla, många fina tankar.

Så jag tog ett foto av avskedspredikande kyrkoherden. En hel del av hans formuleringar berörde mig djupt – just i egenskap av en som också ska gå vidare i livet. Från en tjänst som definierat ens identitet. Till okända öden.

Jag lade ut bild och kommentar på FB – tvärt emot min plan att ta en paus från alltihop.

Och fick ett antal reaktioner och kommentarer.

Insåg att det inte finns nån återvändo med det socialmediala.

Vill du förmedla en positiv känsla får du också ta dina ”vänners” reaktioner som de är – och det mesta är inte illa ment fast det ser så ut i det krassa sammanhanget på den gemensamma arenan.

Så jag bloggar väl på – det är viktigt för mig själv också. Och jag är oerhört intresserad av vad mina vänner i de socialmediala sammanhangen har att förtälja.

Det är livet i dag, som det är. Det förgångna, det nuvarande och det som väntar.

På hemvägen från kyrkan köpte jag en blombukett – det var något nytt för mig, köper aldrig blommor.

Men jag fick en så fin vas till julklapp av dottern – och jag blir så glad av blommor.

Det är så jag vill att min framtid som pensionär ska vara.

Glad – och förtröstansfull. Något nytt!