Ja, så är avskedsceremonierna inför pensioneringen undanstökade. Arkivchefen liknade i ett av talen hon höll pensioneringen vid en övergångsrit – mycket riktigt – och jag befinner mig just nu i det liminala stadiet mellan två statusar. Är redan nästan avskild från den gemensamma arbetssituationen men inte heller involverad i det nya okända.

I går klickade jag på SÄND-knappen i pensionsansökan, men ännu har inte min nya situation bekräftats med pensionärskortet och återlämnandet av jobbnycklarna.

Avskedskaffet dit alla arbetskamrater var inbjudna antog rituella former med tal av arkivchefen och VD samt överlämnande av Handelskammarens 35-årsmärke.

En trevlig tillställning, men jag fick en makaber aning av att sådana här pensioneringskaffen har karaktären av minnesstunder på begravningar – enda skillnaden är att festföremålet själv hör alla vackra ord och själv förväntas erinra sig höjdpunkter i den gångna vandeln.

Nog är det fruktansvärt hur länge jag varit i huset – egentligen närmare 40 år, men starten som timanställd räknas inte – heller i pensionsberäkningen. Jag kände mig fullkomligt som Metusalem då VD intresserat tentade mig på hur det var ”i början” – många kaffedrickare var ju inte ens födda då jag redan satt och dundrade på min Remington-skrivmaskin och mixtrade med präktiga rullbandspelare.

Det lustiga är ju att mommen utåt ser dammig och uttjänt ut – men själen är liksom tidlös och nästan förvånad över att så mycket genomlevts och upplevts.

Hemma har de hos oss ovanliga blombuketterna understrukit känslan av avslutning och annorlundahet.

Avslutningsdiskussioner, exitsamtal kallas de, (även här känner jag dödsassociationen vina till) har jag haft med två chefer och där har mina tankar och erfarenheter efterfrågats och dokumenterats. Problemet är att min själ såtillvida redan har susat mot nästa status att jag glömt vad jag tyckt och tänkt om saker och ting. Husets strategi och organisationsförändringarna orkar jag inte mera analysera kring.

Framtidsplanerna efterfrågades också – jag undrar om andra pensionärer har tänkt ut mycket i den vägen?

Det enda jag med relativ säkerhet vet är att jag INTE kommer att skriva in mig i Marthorna – och att maken och jag ska se Stan & Ollie – Helan och Halvan på lokala bion på onsdag.

Sen får vi se!

Denna rufsiga lapp slängde jag i går. Här har jag bockat av arbetsdagar och arkivjourer sedan augusti 2017. Nu skriver vi februari 2019 och två dar återstår.