Bara för att jag inte behöver lägga mig en vanlig onsdagskväll ska jag sitta uppe lite till, fast jag känner mig småsömnig. Klockan är 23.06 och min första avslutningssemesterdag är över.

Det har varit så mycket den senaste veckan att jag känner mig vimmelkantig. Det var dophelgen med släktmiddag och en högtidlig förrättning i Mataskärs kapell. Kyrkoherde Kira talade så fint om hur varje barn är ett underverk just som det är skapt. Psalmsången klingade bra ty flera körsångare var på plats. Storasyster T läste om Jesus och barnen och storasyster S assisterade med att torka lillebrors huvud efter vattenbegjutningen. Flickorna hade själva velat vara med i ceremonierna och mitt hjärta svällde av stolthet när jag såg de finklädda, samlade unga kvinnorna sköta sina sysslor så kompetent.

Det var en trevlig kaffetillställning efteråt – varm stämning och god kinuskitårta.

Och så blev det måndag och så blev det tisdag den sista arbetsveckan. Måndagen fick maken och jag haka på när dottern fick det fina Runeberg junior-priset i Borgå. 186 barn i biblioteket som vrålade av glädje över att deras favoritbok vunnit. O skötte sig bra i mommos famn och efteråt bjöds vi med på den av förlaget ordnade lunchen.

Inte många timmar på jobb den dagen och på tisdag var det sedan dags att trycka på ”semester ut” knappen. Jag klarade inte av det allmänna Runebergskaffet på jobbet, inte heller den stora festen och middagen på kvällen. Det kändes bättre att gå hem – åter med en kasse full med böcker och prylar ur det nu nästan tomma arbetsrummet.

Det har varit fina avslutningsdagar och jag gläder mig speciellt åt att flera arbetskamrater uppmärksammat mig med personliga gåvor och kort. Det känns som att de verkligen vetat vem jag är och vad jag tycker om!

Så blev det då ledig onsdag. Efter en lat frukost träffade jag dottern och O på köpcentret Det stora äpplet. Lunchade på en asiatisk restaurang jag inte besökt förr, vandrade omkring i lugn och ro.

Solen sken, det kändes ovant att vistas utomhus mitt på dagen.

På kvällen blev det ännu Stan & Ollie, Helan och Halvan på bio. Den filmen var också mitt i prick och väckte tankar. Det åldrande komikerparet vars identitet och liv var så starkt fäst vid yrkesverksamheten – vem skulle de vara om de inte roade folk på teater och film?

Vem är jag nu när jag inte mera kan presentera mig som arkivarie vid Svenska litteratursällskapet, föll mig osökt i hågen.

I slutet av mars ska jag ännu packa i hop det sista och lämna tillbaka nycklarna. Först då kommer jag antagligen att inse att jag inte längre har ett andra hem i SLS hus på Riddaregatan 5. Då är det slut på semestern och den totala ledigheten börjar. Vid det laget har jag säkert vant mig slutgiltigt av med tanken på en regelbunden klockstyrd veckorytm!

Här ikläds dopbarnet – assisterad av storasyster T – släktens sköra dopdräkt med anor från mitten av 1800-talet. I vår släkt har följande barn burit dräkten (som tidigare tillhörde vår anmoders arbetsgivare, familjen Hornborg i Björneborg): min morfar Oskar, hans bror Axel, min mor Rachel och moster Eva, jag och min syster Yvonne, min dotter Eva, systerns barn Jesse och Krista, barnbarnen Tyra, Selma och Oskar – som alltså blir Oskar den andre i sammanhanget!