Det är sportlov. Ledig är också jag, men det är ju liksom min status nu. Pensionsavslutningssemestrare är min titel. Inte riktigt det ena eller det andra.

Jag tassar omkring. Knäna är lite bättre, men istället drabbades jag häromdagen av nån sorts ryggskott, ett riktigt trollskott som sticker till helt oaviserat. Kanske var det den djupa, mjuka soffan jag sjönk ner i vid bokhandelsbesöket. Kanske är det bara ett av alla ålderdomstecknen jag har gott om tid att notera nu när ekorrhjulet stannat.

I dag tackade jag åter nej till ett erbjudande om att komma och hålla föredrag. Hänvisar till att den verksamheten avslutats i och med att min tjänstgöring vid det litterära sällskapet är över. Inspelningen av ett TV-program om riter beslöt jag efter övervägande delta i. Den stora festboken är ju dock med i spelet ännu. Fast den känns väldigt avlägsen nu, kanske blir utgivningen aldrig av. Jobbet i alla dess former glöms bort allt mer. En dröm börjar det kännas som, nästan.

Det är på gott och ont det hela. Väldigt skönt att inte rusa runt enligt klockan hela tiden. Ligger och läser i allsköns ro, sitter och ordnar papper och urklipp. Hittar nya uppgifter om släktens historia. Morfar (Oskar den förste kallar jag honom nu) lär t.ex. enligt 70-årsminnesrunan i Västra Nyland ha varit ivrig idrottare, med skidning och medeldistanslöpning som specialiteter. Min moffa – med käpp och släpande gång, kan man tänka sig! Den genetiken har vi inte sett skymta fram, kan man säga!

Enligt dopattesterna åter, noga tillvaratagna, hade jag en helt annan doppräst än den jag trott – medan maken å sin sida döpts av ”min” präst och hade en extra tredje gudmor vi inte känt till.

Små detaljer blir omstörtande upptäckter när man sitter och pysslar i den stora friheten.

Däremellan läser jag Owe Wikström och vet inte om jag blir tröstad eller uppriven av hans tankar kring livets mening, ände eller fortsättning. En besläktad själ i samma livsskede har jag där, i alla fall.

Men sportlov, jodå! En klassisk oväderssak gjorde vi med två av barnbarnen – besök på vetenskapscentret Heureka, en idé halva huvudstadsregionen givetvis visade sig ha fått. Vi hade förutseende bokat biljetter i förväg och var ute redan på morgonkvisten och kunde således i rätt lugn ro studera både den nya dinosaurieutställningen och en fängslande och humoristisk utställning om hjärnans olika funktioner.

Sen såg vi en film om meteoriter genom tiderna, såna är alltid lite uppskakande, men sätter saker i ett vidare perspektiv.

Och dagens klokaste slagord kunde man läsa på banderollerna över Heurekas ingång: ”Lek är den högsta formen av forskning”.

Jamen precis. Så sant som det står skrivet! Också pensionssemestraren piggas upp av ett heldags lekpass!