Hej hallå, här sitter semipensionären och frukosterar. Klockan är 9.46 slagen, morgontidningarna är avbetade och iPaden har åkt fram.

En titt i bloggverktyget visar att jag på sista tiden rubricerat inläggen ”Ledig”, ”Sportlov”, ”Hemma bäst”. I dag får det bli februaris nästsista dag, kort och gott. En månad drygt till pensioneringen på riktigt.

Min nya status vinglar hit och dit. I går sammanträffade jag med den kristna lunchgemenskapen där kollegor från egna jobbet och andra humanistiska institutioner ventilerar livet och vardagstron.

Sådana nätverk kan vara bra att hålla fast vid, tror jag. Fast man är pensionärsmedlem.

Sen gick jag till jobbet för att byta datorns lösenord som påpassligt löpte ut bara några veckor innan apparaten ska stängas av. Dörren till mitt arbetsrum var stängd, det stod en mängd lådor i en knut – ja, jag hade ju lovat kollegan S lagerutrymme i mitt semestertomma rum.

Den lilla raden böcker och papper jag har kvar tronade på sin ensliga hylla. Allt andades uppbrott och avslutning.

Jag kollade mailen, intranätet, kalendern, kämpade (åter med kollegan M:s hjälp) med att registrera en tandläkarräkning i faktureringssystemet. Min sista kamp på denna arena, tack och lov.

Sen vandrade jag till posha tv-studion för att intervjuas om Riter – mitt sista medieuppdrag i tjänsten, kan man väl säga. Det handlade om det jag funderar mycket över nu och även har skrivit om i bloggen – övergångar, markering av förändring, högtidliggörande av det nya och firande av det förgångna.

Jag vet inte hur jag formulerade mig – tyckte mina tankar vindlade hit och dit. Säkert viftade jag som vanligt alldeles för mycket med händerna medan jag resonerade. Det tycks vara obotligt.

Inte ser jag det programmet – och nu får min tid som mediaperson avslutas, bäst så.

Och i dag? Tomt i almanackan! Kanske beställer jag hårklippning? Handla lite extra inför barnbarnens övernattningsbesök i helgen?

Titta på Aidensfield i TV – 372 avsnitt rullar i repris?

Gick ut på balkongen, dimma i dag – i går sprakade Tallinns kust av ljus som den gör när det är klar sikt.

Men just nu känner jag ingen lockelse att resa – underligt nog. Varken Tallinn, London, Rom eller nåt annat drar. Jag ruvar här hemma – och inväntar varmare tider.

På balkongen står två träd som hos semipensionären väcker metaforiska tankar. Dotterns olivträd som gör ett försök att övervintra på vår inglasade balkong. Det ser lovande ut – kanske det överraskar med några frukter i vår. Och julgranen i sin kruka som hoppas på att få ett ytterligare liv, planterad på dotterns skogsbacke. Grön och grann, fortfarande.

En liten kruka påsknarcisser har maken redan ställt ut också. Nog blir det blomstertider, vad det lider!

Annonser