Pensionärssemestrandet fortsätter. Än har inget besked om pensionssumman anlänt och än har jag några arbetsdagar kvar. Dagarna i mars månad förlöper angenämt, några rutiner har inte utformats utan dagarna har varit både varierande och intressanta.

Som i tisdags då jag fick hänga med på utdelningen av priset Vuoden johtolanka – Årets ledtråd som i år tilldelades dottern för hennes senaste till finska översatta deckare. Vi drog iväg till Nationalteatern, pristagaren, mommen och O.

Det är skoj att komma in i nya oväntade sammanhang, och speciellt i rollen av mormor. O som har ett soligt dagshumör satt nöjd och lugn i min famn under utdelningsceremonierna. När det formella var över besöktes vi av en stadig ström deckarvänner som ville ta en titt på den yngsta i sällskapet.

Här kommer det underbara in – i rollen av mormor får jag ofta höra många historier om andras barn och barnbarn. Att slå sig ner bredvid en äldre kvinna med ett barn i famnen tycks falla sig naturligt och samtalsämnena tryter inte. På detta cocktailparty var jag sannerligen ingen panelhöna!

Än lever folkloristidentiteten kvar och tanken slog mig genast – har nån undersökt mormors (farmors)-rollen i dag riktigt grundligt – i vår kultur. Antagligen sociologer – men ur traditionsvetenskaplig vinkel? Hmmm.

Intressant att få möjlighet att titta in i nya sammanhang annars också. Dekkariseura – Deckarsällskapet är en spännande och ambitiös förening.

En rolig detalj som fick mig att tappa hakan en stund var att före detta ärkebiskopen Kari Mäkinen var medlem i juryn som utsåg årets vinnare!

Egentligen inte förvånande – jag har alltid beundrat Mäkinen i hans roll av trygg, sansad – men när det gällde bestämd ärkebiskop. Men att vi också förenades av deckarintresset hade jag inte fått reda på om jag inte vore en mommo på vift i nya landskap!