Mitt arbetsliv alltså. I går drog jag till jobbet för nästsista arbetsdagen. Det nästan tömda arbetsrummet hade redan fått funktionen av lagerutrymme. Mitt postfack hade försvunnit.

Dagen förlöpte makligt. Jag kollade Mimer, Mepco och Timecon, fyllde i en arbetsrapport, godkände en timrapport, inte för att sånt har nån betydelse mer.

Jag packade ner den sista metern böcker, gallrade lite i den sista pappershögen. Sen tog jag mig an utmaningen att anhålla om skattekort för pensionsinkomsterna.

Det var inte entydigt och det var inte helt problemfritt. Många saker kunde tolkas på olika sätt och det var behändigast att ha direktiven öppnade i en annan apparat – i mitt fall telefonen.

Jag undrar inte på att folk för säkerhets skull sätter sig i kön på skattebyrån för att låta en kunnig person sköta saken. När allt var klart och jag kunde printa ut det nya skattekortet visade det sig nämligen gälla först en månad för sent.

”Ring dem på svenska numret”, rådde dottern. ”Någonstans i Svenskfinland svarar en funktionär, jag har fått vänlig och god hjälp”.

Så det gjorde jag – och bums svarade en dam (någonstans i Svenskfinland) och min fråga fick ett svar. Nej, jag hade inte gjort något fel. Systemet tänkte i egna banor bara …

Underbart att det inte var nån robot eller chat med standardiserade svar!

Så nu har jag pensionsbesked och skatteprocent och pensionärskort, det tar sig!

Nu gäller att pressa in den sista hyllmetern böcker någonstans och hitta en plats för ett antal tavlor som prytt arbetsrummet i tiotals år.

Om en vecka ska datorn tömmas och nycklarna läggas i ett kuvert adresserat till fastighetschefen.

Efter att jag loggat ut i Timecon med ett tryck på knappen ”Annan orsak ut”.

”Ja nu är det slut på gamla tider, ja nu är det färdigt inom kort”, som det heter i en gammal slagdänga endast vi pensionärer minns mer.