”Vad ska jag göra med all den tid som står till mitt förfogande”, frågar Birgitta Boucht i sin lilla tänkebok ”Nedräkning” som jag fick mig levererad till lokalbiblioteket i veckan.

”Livets allvar men med öppet sinne för allt som är roligt eller absurt”, beskrivs innehållet på bakpärmen. Jo. Men mest fäster jag mig vid de delar av boken där vardagen som dagledig beskrivs.

Jag är novis på dagledighet, men har ändå fått en aning om att friheten kan gå överstyr, som Birgitta skriver: man får sig inte upp ur sängen, man kommer inte ut på promenad, man äter bara en bit tjinuskitårta till lunch.

Men också: man har möjlighet att ligga på sängen hela dagen och läsa Nalle Puh.

Nånstans mitt emellan detta gäller det att navigera.

För nog är det märkligt: ena dagen hastar man upp till matarbussen för att få möjligast bra saldo i jobbets Timecon-apparat, nästa dag finns inget speciellt inplanerat – inte nästa eller nästa heller. Nödvändigtvis.

Jag har en del engagemang med familj och vänner – och en bok att få i utgivningsskick. Sysslolösheten är inget problem.

Men det finns tomma dagar, som i går.

Då gav jag mig ut i de dagledigas värld. Vandrade till bibliotek och matbutik en tid på dagen då jag vanligen suttit fast på arkivet.

Helt andra människor än dem man möter i morgon- och kvällsruschen rör sig ute den här tiden. I butiken köar vi makligt och det känns helt ok att mannen före mig tar sig en pratstund med kassan. Han drar en liten monolog om vikten att ha ögonkontakt med personalen när man betalar.

På gatan möter jag horder av skolelever på väg hem. De ser väldigt små ut, men måste väl höra hemma i lågstadiets lägsta klasser. ”Har du fått nån flickvän ännu”, frågar en gosse sin kompis. ”Nå NEEJ”, blir det ilskna svaret.

Man hör mer och ser mer när man är dagledig. Inte viktiga saker kanske, men småsaker som hör till det lilla livet, det långsamma i tillvaron.

Jag kröner min promenad med att äta ärtsoppa och pannkaka på det lilla kaféet i köpcentret. ”Är du ensam i dag”, frågar föreståndarinnan – i allmänhet brukar jag ju ha med mig en varierande skara familj.

”Men roligt att du kom”, kontrar hon mitt svar om att de tyvärr var upptagna med annat i dag.

Efter att ha intagit den smakliga lunchen gick jag hem i snålblåsten. Lagade risotto till middag och provbakade en päronpaj jag tänkt bjuda på senare i vår.

Vid det här laget fanns ännu mycket tid kvar att fylla.

Dags för eftermiddagstuppluren, som Birgitta Boucht skriver en del om?

Eller en stund med Nalle Puh?

Åtminstone har jag en magnifik utsikt från mitt skrivbord. Raka vägen mot Estland!

Annonser