I går morse var det välgörenhetskonsert i barnbarnens skola. T hade ett solo i slutnumret och allt som allt var det en fin timme. Sång- och spelglädje, kaffeservering, vimmel och mingel. Alla intäkter gick till Cancerstiftelsen.

När vi studerade vad lopptorgsförsäljningen hade att erbjuda fick vi syn på en gammal bekant, M-B. Lärare i huslig ekonomi både för maken och dottern, hustru till makens mångåriga lärare och sedermera kollega H.

Vi utväxlade några korta fraser om konserten och lilla O i sin vagn.

”H dog förra veckan”, fortsatte M-B.

Då slog det mig att det bara var hon på plats, H och M-B var ett sånt där par som president Koivisto och hans fru, alltid två.

Vi fick höra om sjukdomen och det plötsliga dödsfallet, i bestörtningens klor utväxlandes de sedvanliga fraserna om att det var alltför tidigt – bara 76 år – att man aldrig kan vara säker på en enda dag i livet, om hur begravningen skulle ordnas. Saker man säger i sammanhanget, när man inte hunnit ta in det skedda ännu.

Först efteråt kom tankarna. Det var ju H som i tiden tipsade studerande maken om lärarjobb i sin skola. Den diskussionen fördes vid ett av Kårböle gillet ordnat matlagningstillfälle där M-B och min svärfar, konditorn, agerade lärare.

En slump att det nygifta paret Ekrem deltog, men på den vägen är det. Maken nappade på, märkte att lärarjobbet passade honom, satsade på det resten av sin karriär.

Hade han gjort det om inte H och vi råkat sammanträffa den där kvällen när det råkade finnas timmar i naturvetenskap att erbjuda?

Och, fortsätter jag fundera: hade maken inte blivit lärare hade jag knappast fått nys om skolårets fester, penkis, gulnäbbsintagningar och gamlas dans. Det var i makens första skola jag gjorde mina största fältarbeten.

Först inspirerad av detta kom jag in på resten av livets fester. Kanske jag i dag inte skulle syssla med Stora finlandssvenska festboken om ej om ….

Varje människa kan påverka sin nästas levnadsbana på så många vis. Inga möten är likgiltiga. En kort diskussion vid en kaffekopp kan utstaka hela ens levnadsbana.

”Till minne av H, vän, kollega och mentor som fick mig att välja lärarbanan”, skrev maken på kondoleanskortet vi ska sända i dag.

Tack för min del också! I ljust minne är du bevarad!

Annonser