Livet i pensionsbubblan är så stereotypt att jag får göra en koll i tidigare blogginlägg för att se vad jag redan knarrat på om. Det mesta, tycks det.

Våren fortgår i sin bana. Många sovmorgnar (är dom faktiskt tillåtna?). Den sköna stunden vid morgonkaffet med dagstidningar och sociala medier. Det loja plockandet i diskmaskinen, bädda – jag håller fast vid att hemmet ska se presentabelt ut fast jag bara går här och dallar. Omsider lunch – ofta hopimproviserad av vad som finns i kylskåpet – marthorna skulle ge mig en klapp på axeln.

Det är bra med lite fasta punkter och uppstigningar emellanåt. I går hängde dottersonen O och jag med dotter E på ett jobbuppdrag i stan. Vi passade på att äta sushi och spatsera lite i solen på Fredriksgatan.

Kontrasten är slående mot hur det var för ett år sedan. Jag skrev ju jobbdagbok hela mitt sista arbetsår, den är rolig att läsa i nu. I april 2018 var det ruschigt värre. Jag for omkring på föredragsbesök, jag stressade med ett bokmanus, jag satt ideligen i kundjouren och tilldelades det ena och andra uppdraget som skulle skötas fort. Nånting som kallades ”den nya arkivpolicyn” och ”kickoff för planering av 2019” färgade arbetsveckorna.

En längtan att avsluta det hela färgar varje dagboksanteckning. Nu är jag där och det känns otroligt. Fast nästan lite förbjudet samtidigt. Att vara såhär ledig, att ingen skulle ifrågasätta att jag kastade mig på sängen och sov en stund till efter frukosten.

I höst ska vi se om det blir aktuellt att skapa andra rutiner. Men just nu är det härligt att njuta av den lilla vardagen. Påskpyntet plockade jag fram och undan i lugnan ro. Balkongblommorna blir allt flera. Kanske ska jag sortera en låda med vykort i eftermiddag.

Att ha tid – till allt – eller ingenting. Hur märkligt är inte det! Fast lite obskyrt också – kanske …