Årets första förkylning inställde sig lämpligen några dagar innan resan till Eurovisionens schlagertävling som skall anträdas på söndag. Det blir Dictamus-té och vila alltså.

Dagstidningsläsningen gör en just inte piggare. Mitt fokus har med den nya statusen som pensionär ändrats till koncentration på den äldsta befolkningsgruppens ärenden. Just i dag var tidningarna fyllda av insändare om två aktuella angelägenheter: det förnyade bussbiljettsystemet och det likaledes reformerade skattedeklarationssystemet.

Bussbiljetternas priser har i huvudstadsregionen omvandlats på ett sätt som delar befolkningen i nöjda vinnare och misslynta förlorare – intet mer om den saken nu. Vad som däremot omsider berör alla parter är reformen att 70 år fyllda personer mitt på dagen – mellan 9.00-14.00 betalar halva priset på sin biljett.

Det nya systemet gynnar ju inte den som har läkartid klockan åtta på morgonen eller en kvällsföreställning på teatern, kommenterar insändarskribenterna. Och varför först vid 70 år? Andra städer i hemlandet och olika europeiska länder har generösare arrangemang för sina seniorer, vet andra som fattat pennan.

Också den begränsade rabatten får undertecknad alltså vänta på i fem år till, fast jag nog redan betalte någon euro mindre än maken på bio i helgen.

Jag är mittemellangammal, tycks mig.

När det gäller skattedeklarationsreformen är det rent nödvändigt för en senior att ha ett mittemellangammalt barn som stöd. Också detta har insändarskribenterna mycket att säga om. Den som vill tillägga något till sin skattedeklaration bör ju helst göra detta på nätet – eller på en via nätet utskriven blankett. Blanketter kan visserligen också beställas – via en oändligt ringlande telefonkö.

Men 92-åriga svärmor som ingen aning har om varken nät eller reformer ska nog deklarera hyresinkomster och en liten pension från Norge.

Mittemellangammal-släktingarna träder till.

När allt var klart reste jag för säkerhets skull in till skatteverket i hufvudstaden för att droppa in blanketterna i en lucka på ort och ställe. Ty jag litar inte på landets postväsende längre.

Köerna vindlade utanför rådgivningsluckorna, det behövdes ordningspersonal för att arrangera det hela. Ingen plats för rollatorberoende personer, knappt för en mittemellangammal pensionär heller. Jag droppade snabbt in kuvertet och smet ut i solen.

Vad allt ska vi inte ställas inför ännu, vi mittemellangamla som ju ännu i detta läge någorlunda hänger med i den digitala världen. Tiderna är hårda – och det är först när man personligen konfronteras med problematiken dess galenskap slår en.

Att vårt land sannerligen inte är ålderdomsvärderande. Att svärmor kanske har rätt när hon alltsomoftast mumlar ”ättestupan, ättestupan”.

Annonser