Tvättmaskinen brummar, huset är en röra, dagstidningshögen från förra veckan tornar upp sig. Hemma från resan-stämning, men denna gång med skillnaden att landningen i vardagen kan ske i godan ro, jag behöver inte gå på jobb. Pensionen hade trillat in på kontot, vilken lyxig tillvaro.

Nu börjar jag också sakta smälta allt jag upplevt. Åtta dagar på resa i fjärran land med en sex månader gammal baby – inkluderat flygresa med byte på enorma flygplatser innehåller många möjligheter till komplikationer och kvistiga situationer.

Det gick bra, alltihop! För det första är O en formidabel gosse såtillvida att han är väldigt social och sugen på att se sig runt. De sydliga ländernas stora babykärlek mötte oss redan i säkerhetskontrollen Istanbul-Tel Aviv där procedurerna stannade av en lång stund när alla tjänstemän skulle gulla med O, krama honom och fotografera honom.

Och O trivs. Han skrattar och gurglar uppskattande åt varje person som kluckar och skojar på babyspråk. Sådana personer mötte vi i varje sväng, på varje restaurang, i hissen, i köer hit och dit.

Personen med den buttraste uppsynen kan visa sig vara den muntraste babyvännen, märkte jag.

Sen har vi personerna jag ville kalla skyddsänglar. När barnvagnens hjul krossats av klumpig bagagehantering på flygplatsen då behövs hjälp. Nån som rullar några resväskor till taxin, nån som ringer runt och försöker ordna reparation eller hyrande av ny vagn. Omsider blev det en minnesrik resa till en grannstad en halv timme bort där hotellconciergen kontaktat en barnvagnsbutik som plockat fram ett antal alternativa vagnar.

I ett skede av färden befann vi oss så på okänd ort, i ett industriområde, strandade vid fel butik, taxin hade åkt iväg och ingen kände till affären vi skulle till. Språksvårigheterna gjorde det inte enklare, men med vänlighet och teckenspråk och spridda fraser kommer man en bit på väg. Vi hittade vår butik och var alltså nu på resa med två barnvagnar och en babybilstol (den lyckades flyghanteringen söndra på hemvägen, förresten).

I det skedet konstaterade vi redan att denna inköpsresa kommer att ingå i familjens berättartradition. Och O då? Ja, han var mestadels helt cool!

Dagarna förflöt i jämn lunk. Eurovisionskommentatorer arbetar intensivt, kan jag meddela – om nån trodde att de bara sätter sig ner i båset och låter pratet gå. Det är möten och slipande på manuset som ju bokstavligen ska gå som klockan. Det är långa kvällar – alla kvällar – genrep inför varje semifinal och final. Dottern återkom till hotellrummet närmare 02.00 varje kväll – och finalkvällen kom hon inte i säng förrän tretiden – sen var det uppstigning halv sex för avfärd hem.

Det var spännande att se hur dottern jobbar och att träffa några av hennes arbetskamrater. Och roligt att se hur Eurovisionsgänget faktiskt är ett slags familj som sammanstrålar en gång om året. Min tro på konceptet är alltså fast – även om besvikelsen över Finlands placering nog är stor.

Slutligen ett tips åt er som vill fylla ut lite tid på ett hotellrum mellan tupplurarna – Netflix babyutbud. O är stor musikvän, och varje kväll varvade vi ner med engelska nursery rhymes. Nedan laddar vi upp kvällens program – som av bilden synes ser det inte ut att lyckas först – men sen drar Humpty Dumpty, de skuttande aporna och kluckande ankorna igång!