Midsommar – en dröm?

Här sitter jag i midsommardagskvällen och skriver lite. Jag är lycklig över verbet ”sitter”, det har inte varit självklart de senaste dagarna.

Drabbades nämligen häromdagen av en krampartad strålande värk i en muskel med fint latinskt namn jag glömt. Om man googlar ”kramp i ryggslutet” får man många träffar och ritningar som illustrerar just mitt predikament. Mycket annat meddelar doktor Google också, och skall givetvis inte tros i alla stycken. Så jag konsulterade doktor Wahab på Terveystalo och fick mina medusiner.

Några dagar av stundtals rysliga plågor blev det, nu är siktet ställt på att jag ska vara i skick att sitta i flyget till Sydspanien på måndag. Hela familjen är på väg, nämligen, som vi ofta är strax efter midsommar.

Varje gång någon värk av detta slag slår till – och det är nu och då, ryggskott, knän som låser sig, kramper här och där, tänker jag på salig mamma som hela sitt liv levde med värkar av olika slag. Det var ryggvärken som golvade henne stora delar av min barndom. Hon sökte vård av både professionell och folkmedicinsk art – och till sist sprack ett magsår som visade sig vara orsaken till hela den helvetiska åkomman.

Efter detta följde neuralgin, de ilande värkarna i ansiktets nerver, en återkommande plåga varken starka mediciner (ibland så starka att hon blev förgiftad av dem och tappade personligheten i flera veckor) eller akupunktur hjälpte.

Hon var en eldfängd och svår kvinna, men nu efteråt har jag insett att detta sammanhängde med de eviga sjukdomarna. När hon gick ur tiden var det efter att långa tider ha vårdats för astma när sjukdomen egentligen satt i hjärtat.

För mammas skull önskar jag verkligen att himmelriket skall vara en plats där de i jordelivet krassliga ska få riktigt roligt och smärtfritt!

Roligt ser jag i FB att vänner och bekanta har haft med besked i helgen. Dignande buffébord i blommande bersåer har fyllt flödet, rika skaror vänner har firat med jordgubbar, grillmat och samling vid prunkande midsommarstänger. Midsommaren är kanske den helg i de sociala medierna då det privata paradiset exponeras mest. Midsommaren erbjuder ju ingredienser till så sköna bilder.

Jag trycker ”gilla” allt vad jag orkar, för visst är det härligt med så vackra dukningar, så glada vänner, så mycken samvaro och fröjd. Också roligt med inlägg där man vistas i stan, njuter av de tysta gatorna och magiskt tomma torgen.

Vi har suttit och ugglat på balkongen som vanligt, så mycket jag nu förmått sitta. Och nu försöker jag packa så smått, så det är rörigt i stugan.

Hoppas på en värkfri natt och sen omsider lata dagar vid Medelhavets strand. Som är mitt paradis på jorden!

Annonser

92 år

I dag fyller svärmor 92 år. Ingen annan i släkten har nått en så hög ålder. Inte för att det är något speciellt att närma sig 100 nuförtiden, överlag. Men i vår släkt är det ovanligt, alltså.

Ditte Marit Lindholm, ett lite speciellt förnamn, med norsk klang – så slog hon ihop sig med en norrman också. På en cykelresa till ett godtemplarläger i Ålesund träffade hon sin Reidar, han jobbade i sin fars bageri och flyttade omsider till Finland. Ett barn blev det – maken Leif.

Det är åren ute i Norden svärmor helst kom ihåg – när hon ännu hade koll på sin livshistoria. Hur hon i ungdomen jobbat på sjukhus i Stockholm, hur hon – modigt för en tös på 1940-talet – cyklat till Norge med ett gäng nykteristynglingar, med bror Nils – 11 år äldre – i kretsen.

Det trillar in en mysteriös pension från Norge varje månad, så hon måtte ha jobbat där också. Sen var det arbetet som kontorist på advokatfirma mesta delen av arbetslivet. Och Reidar jobbade som konditor på Hemholmen – ingendera bolaget finns mera.

Nu är det bara Ditte kvar av vänkretsen – de har gått bort en efter en. Vardagen är ålderdomshemmet Kristinagården, minnet är begränsat, men någon välsignad medicin gör att hon inte mera talar om döden hela tiden, utan mer om hur god maten på hemmet är och hur trevligt det är när det vankas musikunderhållning.

Jag kom henne aldrig riktigt nära. Det var så mycket mästrande och dominerande om pengar och egendomar som förstörde relationen.

Men vi besöker henne varje vecka, typ. Och i dag åkte vi iväg med en chokladask och ett gratulationskort där jag tecknat ner alla familjens namn: Leif, Calle (det är jag det), Eva, Jonas, Tyra, Selma, Oskar.

Det var önskemusikstund när vi kom, en sköterska sökte fram låtar på Youtube. Alice Babs ville gänget runt bordet höra, Där björkarna susa och Jussi Björling.

De flesta satt med slutna ögon, särskilt när Jussi drog iväg mot höjderna i ”Sommarnatt”. Men Ditte satt och läste i sitt gratulationskort.

”Så många namn”, mumlade hon, ”så många”. Så grät hon en skvätt.

Jag tror jag aldrig sett henne gråta förr.

Sköterskan sökte fram ”Ja må du leva” på Youtube.

Men Ditte bara satt och läste i sitt kort. Med en riktigt belåten min.

Nils Oskar och Ditte Marit. Sisådär 90 år sedan.

Munkringar, slott och skrämmande lås

Maken och jag har gjort en liten bilsemester till västra Finland. Turen med Nådendals bad som huvudmål var egentligen en present till mig som tack för att jag ombestyrt äkta hälftens och svärmors skattedeklarationer.

Riktigt trivsamt hade vi, med start på ett av våra favoritställen i landet, Botaniska trädgården i Runsala utanför Åbo. Där blev det kaffe och bullar första gången.

Nådendals bad tycker vi båda väldigt mycket om. Det är lite gammaldags, i betydelsen 1980-90-tal, men det har bibehållit sin elegans. Att tassa ner till de stora bassängerna iförd morgonrock och badtossor, få sig fotvård och lite bubbel i pianobaren mellan varven, det är lyx som med K-kedjans kundkort känns överkomlig.

Lite malört i bägaren levererade dock några detaljer i spa-avdelningen. Jag har efter en malör i omklädningsrummet i Esbovikens simhall fått en instinktiv skräck för kodade lås. Beskrivningen av mekanismen i Nådendal kunde läsas på tre språk, finska, svenska och engelska – men allt kunde lika väl ha varit hebreiska.

Man skulle försätta den lilla klykan i än det ena än det andra läget och knäppa in en valfri kod två gånger och … – ja, jag insåg genast att detta skulle bli mig övermäktigt. Till ålderdomens predikament hör också svårigheten att minnas vad man valt för skåpnummer …

Jag gjorde som jag alltid brukar nuförtiden, bad en medmänniska i min närhet om hjälp. Det visade sig att inte bara jag hade svårigheter, den unga mamman med skåpet intill hade fått göra flera försök (och även maken på sin avdelning, hörde jag senare). Det finns för mycket koder och krumelurer nuförtiden, och min instinktiva reaktion är alltid att det är mig och mitt allt dammigare hjärnkontor det är fel på när något falerar. Jag som i princip älskar ny teknik kände en vild längtan till den där gamla gummisnodden med numrerad nyckel man förr fäste om vristen. Och memorerade nogsamt skåpnummer och det faktum att jag valt mitt födelsedatum som kod innan jag njöt av de varma bassängerna och jacuzzipoolen.

God middag blev det, och efter mer simmande på morgonkvisten utcheckning och sikte på tjusiga idyllen Nådendal. Kyrkan givetvis och ett trevligt stadsmuseum, samt mat på en trendig lunchkrog Hasta la Pasta – rekommenderas.

Jag blir alltid lika tagen av tankarna på hur det gamla birgittinerklostret verkade och hur livet där måtte ha tett sig. Den där sista överlevande nunnan som vankade omkring i de förfallna klosterruinerna som konsthistorieprofessor Lars Pettersson alltid pratade om …

Men hurra – ett sms anmälde att makens kvällsmöte i gårdsbolagets styrelse blivit inhiberat – vi beslöt alltså göra lite mera sightseeing – med Villnäs slott som extra mål. Skärgårdsvägen från Nådendal norrut är vidunderligt fin, tyvärr var ingen av kyrkorna på vägen ännu sommaröppen. Midsommar tycks vara semestergräns här i landet.

Men Villnäs levererade guidning varje timme och vi anslöt oss till ett litet sällskap som fick höra om Mannerheimarna och Flemings och den olyckliga hustrun som svalt ihjäl inlåst av maken i en skrubb – spökerier, givetvis.

Sen var det dags för mera bullar och småkakor och kaffe, makalöst gott!

Känns som en riktig långresa, lite som utland också! Väldigt trevliga människor överallt! Och rysligt goda munkringar!

Tallinn, hastigt och lustigt

Dottern bjöd familjen på en kryssning till Tallinn i går – ja svärsonen befann sig på arbetsresa i London, men vi sex andra gav oss i väg.

Jag sjunger ju regelbundet den estniska huvudstadens lov i min blogg och skall åter avge en liten rapport. Hur ofta man än seglar över viken finns något nytt och intressant att uppleva där, det är visst och sant.

Vi åkte Viking denna gång och tiden i land blev inte så lång. Men med lite organisation och preferensfördelning fick alla ut något. Tallinn hör förutom London och Stockholm till de städer där vi har laddningsbara resekort, bara att hoppa på spårvagnen, alltså.

Fyra av oss hoppade av vid Viru Keskus för shopping, mofa prioriterade en av sina favoritbokhandlar, Rahva Raamat, där är hans vetenskaper är väl företrädda. E, T och lilla O kollade klädutbudet.

Mitt planerade mål denna gång var en utställning av den georgiske konstnären Pirosmani – hans verk ser man sällan i ”levande livet”. S gjorde mig sällskap och vi åkte spårvagn ända ut till Kadriorg. Utställningen var liten men utsökt, efter ett hastigt besök fick vi ila tillbaka till spårvagnen.

Restaurangutbudet i Tallinn är stort och ständigt växlande. Vi hade bokat bord på Mini Burger Factor, mitt i gamla stan. Konceptet tre valfria miniburgare med passande ölsorter till var perfekt för oss vuxna, flickorna valde också småburgare – pommes fritesen och batatchipsen var smarriga. Rekommenderas!

Sen fick vi dra oss mot hamnen, men ännu en kulinarisk finess hade dottern hittat: glass på Gelato Ladies, det svalkade i den vid det här laget tropiska värmen.

I yran på båten var det skönt att dra sig tillbaka till en egen hytt – härligt för både äldre och yngre passagerare. Fast resan tar bara 2,5 t är det långa stunder om de ska tillbringas i karaokebaren eller mitt i villervallan i matserveringen.

Här tar gruppens äldsta och yngsta igen sig en stund medan de övriga resenärerna tar sig en lugn titt på utbudet i parfymaffären och chokladshopen.

Ja, en räkmacka hör ju alltid till på utresan, förstås. Och skålar i bubbel och läsk utbringades för researrangören som just fått ett lyckosamt besked vad gäller stipendieansökningar.

Hastigt kan vara riktigt lustigt, det också!