Maken och jag har gjort en liten bilsemester till västra Finland. Turen med Nådendals bad som huvudmål var egentligen en present till mig som tack för att jag ombestyrt äkta hälftens och svärmors skattedeklarationer.

Riktigt trivsamt hade vi, med start på ett av våra favoritställen i landet, Botaniska trädgården i Runsala utanför Åbo. Där blev det kaffe och bullar första gången.

Nådendals bad tycker vi båda väldigt mycket om. Det är lite gammaldags, i betydelsen 1980-90-tal, men det har bibehållit sin elegans. Att tassa ner till de stora bassängerna iförd morgonrock och badtossor, få sig fotvård och lite bubbel i pianobaren mellan varven, det är lyx som med K-kedjans kundkort känns överkomlig.

Lite malört i bägaren levererade dock några detaljer i spa-avdelningen. Jag har efter en malör i omklädningsrummet i Esbovikens simhall fått en instinktiv skräck för kodade lås. Beskrivningen av mekanismen i Nådendal kunde läsas på tre språk, finska, svenska och engelska – men allt kunde lika väl ha varit hebreiska.

Man skulle försätta den lilla klykan i än det ena än det andra läget och knäppa in en valfri kod två gånger och … – ja, jag insåg genast att detta skulle bli mig övermäktigt. Till ålderdomens predikament hör också svårigheten att minnas vad man valt för skåpnummer …

Jag gjorde som jag alltid brukar nuförtiden, bad en medmänniska i min närhet om hjälp. Det visade sig att inte bara jag hade svårigheter, den unga mamman med skåpet intill hade fått göra flera försök (och även maken på sin avdelning, hörde jag senare). Det finns för mycket koder och krumelurer nuförtiden, och min instinktiva reaktion är alltid att det är mig och mitt allt dammigare hjärnkontor det är fel på när något falerar. Jag som i princip älskar ny teknik kände en vild längtan till den där gamla gummisnodden med numrerad nyckel man förr fäste om vristen. Och memorerade nogsamt skåpnummer och det faktum att jag valt mitt födelsedatum som kod innan jag njöt av de varma bassängerna och jacuzzipoolen.

God middag blev det, och efter mer simmande på morgonkvisten utcheckning och sikte på tjusiga idyllen Nådendal. Kyrkan givetvis och ett trevligt stadsmuseum, samt mat på en trendig lunchkrog Hasta la Pasta – rekommenderas.

Jag blir alltid lika tagen av tankarna på hur det gamla birgittinerklostret verkade och hur livet där måtte ha tett sig. Den där sista överlevande nunnan som vankade omkring i de förfallna klosterruinerna som konsthistorieprofessor Lars Pettersson alltid pratade om …

Men hurra – ett sms anmälde att makens kvällsmöte i gårdsbolagets styrelse blivit inhiberat – vi beslöt alltså göra lite mera sightseeing – med Villnäs slott som extra mål. Skärgårdsvägen från Nådendal norrut är vidunderligt fin, tyvärr var ingen av kyrkorna på vägen ännu sommaröppen. Midsommar tycks vara semestergräns här i landet.

Men Villnäs levererade guidning varje timme och vi anslöt oss till ett litet sällskap som fick höra om Mannerheimarna och Flemings och den olyckliga hustrun som svalt ihjäl inlåst av maken i en skrubb – spökerier, givetvis.

Sen var det dags för mera bullar och småkakor och kaffe, makalöst gott!

Känns som en riktig långresa, lite som utland också! Väldigt trevliga människor överallt! Och rysligt goda munkringar!

Annonser