Min dag i dag

Eller alltså i förrgår – då fyllde jag 65. I dag fyller maken 64 och har uppvaktats med ett glas bubbel, smått vidbrända croissanter och en påse presenter, allt traditionsenligt till musik av Hipp hurra för Bamsefar – ur Klas Klättermus på Youtube.

I mina undersökningar av födelsedagsfirandet har jag kommit till att allt passar och allt duger. Små kalas, kanske helt solo, eller stora arrangemang – det varierar ju lite i olika åldrar också. När maken och jag somrarna efter varann fyllde 50 slog vi ihop oss till stor fest i midvintertid, när jag fyllde 60 blev jag enleverad till en påkostad weekend i Hangö, maken året därpå till Stockholm.

I år firade vi småskaligt inom familjen.

Hur man än firar eller inte firar är födelsedagen en dag när både forntid och framtid fokuseras. Jag brukar tänka på hur gamla mamma och pappa blev, hur deras ålder står i relation till vad jag just nu fyller.

Jag minns hur mamma alltid timeade sitt gratulationssamtal till prick 10.01 – den minut då jag föddes till världen.

Jag minns barndomens födelsedagar, alltid på nån hyrd stuga i skärgården, med jordgubbstårta för sommarvännerna och mycket tidig uppsjungning – pappa skulle ju in till stan på jobb efteråt.

Jag minns enskilda presenter – Sound of Music LP:n och syskrinet jag fortfarande förvarar mina fåtaliga handarbetsartiklar i.

Jag tror det alltid varit sol och varmt på min födelsedag – mitt i sommaren – fem månader före julafton – som den är placerad.

På födelsedagen är jag liksom mer lyhörd för det som varit, varför det kanske inte är så konstigt att jag hade en märklig dröm under eftermiddagstuppluren. Plötsligt stod nämligen salig moster-gudmor vid min säng, sig fullkomligt lik från när det begav sig – men iklädd en chockrosa klänning som kanske inte riktigt var hennes stil i detta livet.

– Men hur är du här, frågade jag häpet.

– Nå, jag brukar ju komma på din födelsedag, svarade moster.

– Hur har ni det där, frågade jag, för också i drömmen kom jag ihåg att hon och de andra äldre i släkten förflyttat sig till andra sidan pärleporten.

– Vi har det riktigt bra här, blev svaret.

Sen ringde dörrklockan och jag vaknade. Det har varit fint att höra lite mer, men också vårt korta möte gjorde mig glad.

Glad blev jag också för alla presenter familjen överlämnade, det var gott vin, läcker choklad, en lyxig kräm, en bekväm solstol – och en promenadkäpp!

Den sistnämnda gåvan har jag dillat om en hel del i år – efter att mina knän och ben har blivit nyckfulla i sin hållbarhet. Käpp – det hade både moffa och mommo och mamma, en stadig käpp att stöda sig på de vingligare dagarna är en trygghet. Gör gången säkrare och raskare.

Speciellt om den är så elegant som den jag förärades i gåva. En accessoar med stil, tycker jag!

Stockholm i mitt hjärta

Det är sannolikt att jag använt denna rubrik tidigare. Men den har stämt bra i ca 55 år nu, så låt gå. 1964 besökte jag för första gången kungliga hufvudstaden, faster var bosatt där.

Jag blev fullkomligt överväldigad.

Men det dröjde 10 år till innan jag kom iväg på nästa tur. Sommaren 1974 var jag nybliven student och hade på studentbalen träffat en gosse, vi satt och pratade sådär som man gör hela nätterna när man är ung och framtiden är ett äventyr.

Han tyckte vi skulle ge oss ut på lite äventyr tillsammans meddetsamma – vi hade ju inte känt varann så många veckor, men det fanns lite pengar efter sommararbete, så vi åkte i väg med båt till Stockholm.

Jag var åter fullkomligt trollbunden av staden som verkade ha allt – oändliga upplevelser, mängder av överraskningar.

När vi kom hem var gossen och jag förlovade.

Som jag skrivit förr är resor en bra mätare av förutsättningarna att klara av ett liv tillsammans.

Vi har inga foton från resan 1974, men därefter blev det tradition att åka över varje sommar. Nedan de foton som finns från 1976:

Detta unga par sov i däcksstolar på båten. Vi övernattade på billiga hotell i utkanten av stan, men det gjorde inget för vi var outtröttliga vandrare. Mat köptes till hotellrummet, med undantag av någon billig middag på stan. Man bör minnas att hamburgerkedjorna inte existerade de första åren vi reste.

Och här är vi nu, 45 år efter första resan. Vi bor i Lyxhytt (bred säng, stort fönster och små bubbelflaskor i kylen, lyx är väl att ta till – men mycket komfortabelt är det).

Vi äter mat man inte kunde drömma om att nånsin skulle hittas på ens tallrik. Blommande små konstverk.

Att lyssna på trubaduren i båtbaren har alltid varit en kär del av överresan. Och det skojiga är att Steve i går delvis sjöng de gamla fina trallarna från 60-70-talet. En del saker har inte ändrats.

Och i land gjorde vi så mycket vi orkade. Besökte Millesgården, Livrustkammaren, såg nyhängningen på Nationalmuseum. Vi åt på Pelikanen och Kvarnen nära vårt hotell – det är alltid en glädje att beställa in husmanskost – isterband, gubbröra, toast Skagen, Västerbottenpaj, det riktigt svenska. Och för fiskallergiska maken köttbullar såklart, gourmetköttbullar.

Denna sommar kände jag en sorg över att rörligheten inte är som förr. Jo, stegräknarna visade att vi vandrade mellan 10-15 km per dag, men för min del var det förbundet med ganska mycket smärta och mycket stödjande på maken i trappor och vid uppstigning och avstigning i bussar.

Förbunden med Stockholm är just den där hänförande känslan av att iförd bekväma ”jumppatossor” , tidens enkla tygskor, kasta sig ut på oändliga vandringar genom staden – utan att ta till en enda tunnelbaneresa. Utan att bli trött, utan att nånsin tappa nyfikenheten.

Fast – nyfikenheten har vi nog bibehållit, tur och lov. Skrattet och gemenskapen är sig lika från 1974.

Avslutningsvis – bland alla hundratals guldinramade storverk på Nationalmuseum stack en liten tavla fram särskilt denna gång. Christian Kroghs interiör ur en fiskarstuga.

”Titta, det är ju som vi”, tyckte maken (fast dottern som fick se bilden menade att gumman nog för större likhet borde sitta och knäppa på en padda, sticksömmen har aldrig suttit i mors hand).

Men precis som vi också i det att vi i dag har sovit nästan hela dagen efter vår ansträngande resa.

Så var det inte 1974. Då var det fullt upp med att övertyga föräldrarna om att förlovningen var en bra idé och att börja planera för det första året vid universitetet.

Sova – det hann man ju knappt med!

An elderly lady

Återläser, som min vana är, Agatha Christiedeckare. Oftast har jag inget minne av upplösning och mördare, t.ex. av Miss Marple-boken Nemesis som är aktuell just nu. Hörde nyligen att författarinnan anses ha ett mycket modernt språk, vilket skiljer henne från äldre svenska deckarförfattare – har t.ex. nyligen bekantat mig med Vic Suneson och H-K Rönblom.

Men annat än språket förändras. Det där med ålder exempelvis. I ressällskapet i Nemesis ingår ett antal ”elderly ladies”, alla specificerat ”about sixty”. Texten beskriver också damerna på ett sätt som i dag snarast karakteriserar tjugo år äldre personer. Vad skulle Agatha kalla dagens rappa 70-80- och vidare – åringar?

Lyssnade just på Grynet Molvigs sommarprat i Sveriges radio. En blandning av eftersinnande – och humoristiska – minnen och stor närvaro i nutid och framtid. Grynet strålade på bilden, iförd sommarpratarnas traditionella blomsterkrans.

Hon är 76 år. Jaså minsann.

Nej ålder är så relativt som det kan bli och beror på så mycket, hälsa, levnadsomständigheter, grundkaraktär. Inte kan man indela folk enligt det mera.

Jag själv fyller 65 om en dryg vecka. Inte tänker jag så mycket på min ålder, men däremot mer än förr på att förändringens tid nog är inne.

Minns min irritation över – dryga tjugo år äldre – sångarväninnans belåtna prat om att hon minsann startade varje morgon med att gymnastisera.

Nu när muskler och leder strejkar i olika variation alla dagar förstår jag att gymnastik kan handla om att överhuvudtaget komma i rörelse den dagen.

Inte tänker jag på demens jämt och samt heller. Men artiklar om ”tidiga tecken” och ”sätt att motverka glömskan” får mig att haja till på ett annat sätt än förr. Det är ju trots allt få av oss som inte har stiftat bekantskap med minnessjukdomarna i dag.

Och sen – det där med att vara snabb och inte i vägen. Att inte irra och virra och vimsa och stoppa upp i köer när man söker i väskor och fumlar med kort och koder.

Gamyler fick vara långsamma förr, det var som det skulle. Men i dag ska man hålla takten, hänga med, både fysiskt och psykiskt. Inte stå och hymla när ens nummer dyker upp i apotekskön, t.ex. utan med fläng vanka iväg till rätt lucka, det tänkte jag på igår när numren till de tio luckorna rasslade fram med fart i Universitetsapoteket.

Efter mycket krafsande efter bankkortet i butikskassan häromdagen kom jag på att jag måste sortera mina grejor i väskan på något sätt. Klokare fruntimmer än jag har säkert gjort detta för länge sen. Men nu ligger pengar, kontokort och inköpslistor i sin påse, pappersnäsdukar, våtservetter, läppstift och liknande i sin, nyckeln i sin och mobilen i sin. Ingenting slirar ner i väskans dolda djup längre.

Strategi för snabbhet. I en elderly ladys liv.

Ingen brådska

Köksbordet har blivit platsen där jag breder ut mig med mitt dagliga. Skriva blogg, mail, betala räkningar, rätta i festboken-manuset – alla dagar nånting av detta. Men många dagar råder också en slapp och improviserad kvasiaktivitet.

”Vad håller du på med”, frågar maken mig, på sin väg till kylskåpet. ”Jag…” – ja, jag skulle hänga tvätt, men sen kom jag på att det är Eino Leino-dagen och att jag vet för lite om honom, och så googlade jag fram lite … och kom på att det är länge sen jag hörde hans ”Nocturne” och googlade på Youtube och lyssnade på Vesa-Matti Loiris fina tolkning och sen kom jag på att FB-vännen skrivit om deckarförfattaren Vic Suneson … och då han bara är ett namn för mig googlade jag lite och sen beställde jag en av hans böcker på Helmet … och sen …

När man är pensionär och ingen brådska har kan man hålla på med sån kvasiaktivitet. Kanske borde jag tilldela mig själv begränsad skärmtid, som barnbarnen har det. Men vad skulle det tjäna till – och förresten inbillar jag mig att min kvasiaktivitet samtidigt är nån sorts ytlig självbildning också.

Sen kommer det ju i något skede förstås till att hänga tvätt, sånt är livet. Och annat också, såklart, jag är inte helt försjunken i mina paddor och plattor.

När man är pensionär hinner man tillbringa en kväll med barnbarnen, vid två filmer, pizza och kortspel – man hinner genast rycka ut när svärmor snavat på sin matta och ett halknät bör inköpas, eller leverera en påse Fazers blandade som blivit hennes största fröjd i livet.

Den första sommaren som pensionär var bäst, skrev väninnan-forna kollegan häromveckan. Det är sommarlovet som aldrig tar slut! Precis – ingen nedräkning som ifjol, bara tre veckor kvar, tio dagar, fem, en – jobb igen! Hu!

När hösten kommer kanske rutiner och ordning inträder. Några fasta punkter borde man väl ha.

Nu sitter jag här och tittar ut genom köksfönstret – följer med flygtrafiken över Esbo mot Vanda. Har appen Flightradar 24 på telefon. Flyget från Larnaca passerade just över vårt hustak, nu kommer Barcelona, Rom, Geneve …

Varför känns det skoj att veta varifrån flygen kommer eller vart de är på väg? Inte vet jag. Nånting med fantasi och drömmar och minnen och möjligheter måste det vara.

Medelhavsgalenskap

Efter en vecka i Andalusien rullar jag i FB. Det seglas, det bilsemestras i Baltikum och de forna jugoslaviska staterna, det pysslas och jobbas på stugan. Bland annat. Medelhavsgalenskap förekommer också – precis som i vår familj. Sen den första resan till Cypern 1987 har vi årligen strävat till att vistas en eller två veckor i Spanien, Italien eller Grekland. I olika sammansättningar, först med dottern, sen med ett barnbarn, två barnbarn – och nu med lilla O, sju månader som sjätte medlem i ressälllskapet.

Resebranschen har ändrat från strikt reglerade paketresor till dagens egna hopplockande av flyg och boende – vilket ju perfekt passar ett större sällskap – att hyra våning med tre sovrum, vardagsrum, kök och två toaletter är betydligt billigare än att bo på hotell (i flera separata rum, trist).

Det blev Nerja i år, där var vi senast 2007 med T, då 1 år – nu 13-årig storasyster. El Capistrano Sur hette området där vi hyrde in oss – ägarna till huset var svenskar, det var Ikea hela vägen, i huset fanns ett Ping Pong-bord, vi hade trädgård och terass med matbord och två poolområden i närheten.

Hotet om extrem hetta förskräckte inte, havsbrisen vid kusten hjälpte upp det hela, vi är alla rätt värmetåliga – och hade luftkonditionering.

Bäst beskriver väl en bildkavalkad orsakerna till galenskapen, så here goes:

Herr O trivs förträffligt på resor, märker man. Speciellt skönt på en filt i gröngräset (ofta nakupelle).

T och S, två flickor som tydligen lärt sig en massa intressant om natur och kultur i skolan under året, blev trollbundna av katedralen i Málaga. Audioguiderna för barn (på engelska) var utformade som en skattjakt där ledtrådar gavs i varje kapell. Har vi sånt i Åbo domkyrka, eller nånstans i Sverige, tro?

Det går fint att dinera på busstationen i Malaga, bara man har många assistenter:

Utfärderna gjordes denna gång med buss och ibland taxi. Den undersköna byn Frigiliana utgjorde med sina backar och trappsteg en utmaning både för O:s vagn och mommens knän. Bilderna visar att T nu i det närmaste vuxit om mommen – och att churros är en underbar delikatess som O redan kastade längtansfulla blickar på.

På kvällarna är det roligt att klä upp sig lite och söka restaurang – nästa gång får vi tänka på att avståndet till centrum inte kräver transport – fast det i princip gick bra att passa bussarna. Syskontrion redo vid vår hemport:

Sist några ord om maten. Några dagar shoppade vi loss i snabbköpet, ostar, skinkor, tortilla, massor av frukt och åt i egna trädgården. Andra dagar frossade vi på tapasrestauranger där alla hittar nåt i sin smak.

I något skede får vi alltid lust på pizza och pasta, i något skede hittar man också den restaurang som blir favoriten, den där man gärna firar den sista kvällen. För oss blev det – ursäkta kära spanska kök – Trattoria Italia i Nerjas centrum. Kanske var det för att personalen var så trevlig, kanske för att flickorna blev förtjusta i en ny rätt, gnocchi, kanske för att vi som avslutning på middagen serverades varsitt glas limoncello – alkoholfri variant för barnen – och en sked pannacotta för vart barn. O testade alltså i liten skala sin första riktiga dessert!

Därutöver var det utfärder till playan, för S och mofa en resa till akvariet och bonsaimuseet i Almunecar, en del shopping. Det finns en spansk galenskapskedja vid namn Ale Hop som flickorna bekantat sig med under resorna till Kanarieöarna familjen F gjort. Kossan på gatan aviserade både i Nerja och Malaga att här säljs billiga – och bra – grejor, mommen ersatte t.ex. sina uttjänta pannlappar med piffiga produkter i affären.

En härlig vecka alltså! Pingismatcher, Rubiks Race-turneringar och många chanser till pratstunder med barnbarnen – och söka snäckor i solnedgången – sånt blir gyllene minnen. Ofta är det som är gratis bäst!

Såhär tackade vi för oss i lägenhetens gästbok: