Efter en vecka i Andalusien rullar jag i FB. Det seglas, det bilsemestras i Baltikum och de forna jugoslaviska staterna, det pysslas och jobbas på stugan. Bland annat. Medelhavsgalenskap förekommer också – precis som i vår familj. Sen den första resan till Cypern 1987 har vi årligen strävat till att vistas en eller två veckor i Spanien, Italien eller Grekland. I olika sammansättningar, först med dottern, sen med ett barnbarn, två barnbarn – och nu med lilla O, sju månader som sjätte medlem i ressälllskapet.

Resebranschen har ändrat från strikt reglerade paketresor till dagens egna hopplockande av flyg och boende – vilket ju perfekt passar ett större sällskap – att hyra våning med tre sovrum, vardagsrum, kök och två toaletter är betydligt billigare än att bo på hotell (i flera separata rum, trist).

Det blev Nerja i år, där var vi senast 2007 med T, då 1 år – nu 13-årig storasyster. El Capistrano Sur hette området där vi hyrde in oss – ägarna till huset var svenskar, det var Ikea hela vägen, i huset fanns ett Ping Pong-bord, vi hade trädgård och terass med matbord och två poolområden i närheten.

Hotet om extrem hetta förskräckte inte, havsbrisen vid kusten hjälpte upp det hela, vi är alla rätt värmetåliga – och hade luftkonditionering.

Bäst beskriver väl en bildkavalkad orsakerna till galenskapen, så here goes:

Herr O trivs förträffligt på resor, märker man. Speciellt skönt på en filt i gröngräset (ofta nakupelle).

T och S, två flickor som tydligen lärt sig en massa intressant om natur och kultur i skolan under året, blev trollbundna av katedralen i Málaga. Audioguiderna för barn (på engelska) var utformade som en skattjakt där ledtrådar gavs i varje kapell. Har vi sånt i Åbo domkyrka, eller nånstans i Sverige, tro?

Det går fint att dinera på busstationen i Malaga, bara man har många assistenter:

Utfärderna gjordes denna gång med buss och ibland taxi. Den undersköna byn Frigiliana utgjorde med sina backar och trappsteg en utmaning både för O:s vagn och mommens knän. Bilderna visar att T nu i det närmaste vuxit om mommen – och att churros är en underbar delikatess som O redan kastade längtansfulla blickar på.

På kvällarna är det roligt att klä upp sig lite och söka restaurang – nästa gång får vi tänka på att avståndet till centrum inte kräver transport – fast det i princip gick bra att passa bussarna. Syskontrion redo vid vår hemport:

Sist några ord om maten. Några dagar shoppade vi loss i snabbköpet, ostar, skinkor, tortilla, massor av frukt och åt i egna trädgården. Andra dagar frossade vi på tapasrestauranger där alla hittar nåt i sin smak.

I något skede får vi alltid lust på pizza och pasta, i något skede hittar man också den restaurang som blir favoriten, den där man gärna firar den sista kvällen. För oss blev det – ursäkta kära spanska kök – Trattoria Italia i Nerjas centrum. Kanske var det för att personalen var så trevlig, kanske för att flickorna blev förtjusta i en ny rätt, gnocchi, kanske för att vi som avslutning på middagen serverades varsitt glas limoncello – alkoholfri variant för barnen – och en sked pannacotta för vart barn. O testade alltså i liten skala sin första riktiga dessert!

Därutöver var det utfärder till playan, för S och mofa en resa till akvariet och bonsaimuseet i Almunecar, en del shopping. Det finns en spansk galenskapskedja vid namn Ale Hop som flickorna bekantat sig med under resorna till Kanarieöarna familjen F gjort. Kossan på gatan aviserade både i Nerja och Malaga att här säljs billiga – och bra – grejor, mommen ersatte t.ex. sina uttjänta pannlappar med piffiga produkter i affären.

En härlig vecka alltså! Pingismatcher, Rubiks Race-turneringar och många chanser till pratstunder med barnbarnen – och söka snäckor i solnedgången – sånt blir gyllene minnen. Ofta är det som är gratis bäst!

Såhär tackade vi för oss i lägenhetens gästbok: