Det är sannolikt att jag använt denna rubrik tidigare. Men den har stämt bra i ca 55 år nu, så låt gå. 1964 besökte jag för första gången kungliga hufvudstaden, faster var bosatt där.

Jag blev fullkomligt överväldigad.

Men det dröjde 10 år till innan jag kom iväg på nästa tur. Sommaren 1974 var jag nybliven student och hade på studentbalen träffat en gosse, vi satt och pratade sådär som man gör hela nätterna när man är ung och framtiden är ett äventyr.

Han tyckte vi skulle ge oss ut på lite äventyr tillsammans meddetsamma – vi hade ju inte känt varann så många veckor, men det fanns lite pengar efter sommararbete, så vi åkte i väg med båt till Stockholm.

Jag var åter fullkomligt trollbunden av staden som verkade ha allt – oändliga upplevelser, mängder av överraskningar.

När vi kom hem var gossen och jag förlovade.

Som jag skrivit förr är resor en bra mätare av förutsättningarna att klara av ett liv tillsammans.

Vi har inga foton från resan 1974, men därefter blev det tradition att åka över varje sommar. Nedan de foton som finns från 1976:

Detta unga par sov i däcksstolar på båten. Vi övernattade på billiga hotell i utkanten av stan, men det gjorde inget för vi var outtröttliga vandrare. Mat köptes till hotellrummet, med undantag av någon billig middag på stan. Man bör minnas att hamburgerkedjorna inte existerade de första åren vi reste.

Och här är vi nu, 45 år efter första resan. Vi bor i Lyxhytt (bred säng, stort fönster och små bubbelflaskor i kylen, lyx är väl att ta till – men mycket komfortabelt är det).

Vi äter mat man inte kunde drömma om att nånsin skulle hittas på ens tallrik. Blommande små konstverk.

Att lyssna på trubaduren i båtbaren har alltid varit en kär del av överresan. Och det skojiga är att Steve i går delvis sjöng de gamla fina trallarna från 60-70-talet. En del saker har inte ändrats.

Och i land gjorde vi så mycket vi orkade. Besökte Millesgården, Livrustkammaren, såg nyhängningen på Nationalmuseum. Vi åt på Pelikanen och Kvarnen nära vårt hotell – det är alltid en glädje att beställa in husmanskost – isterband, gubbröra, toast Skagen, Västerbottenpaj, det riktigt svenska. Och för fiskallergiska maken köttbullar såklart, gourmetköttbullar.

Denna sommar kände jag en sorg över att rörligheten inte är som förr. Jo, stegräknarna visade att vi vandrade mellan 10-15 km per dag, men för min del var det förbundet med ganska mycket smärta och mycket stödjande på maken i trappor och vid uppstigning och avstigning i bussar.

Förbunden med Stockholm är just den där hänförande känslan av att iförd bekväma ”jumppatossor” , tidens enkla tygskor, kasta sig ut på oändliga vandringar genom staden – utan att ta till en enda tunnelbaneresa. Utan att bli trött, utan att nånsin tappa nyfikenheten.

Fast – nyfikenheten har vi nog bibehållit, tur och lov. Skrattet och gemenskapen är sig lika från 1974.

Avslutningsvis – bland alla hundratals guldinramade storverk på Nationalmuseum stack en liten tavla fram särskilt denna gång. Christian Kroghs interiör ur en fiskarstuga.

”Titta, det är ju som vi”, tyckte maken (fast dottern som fick se bilden menade att gumman nog för större likhet borde sitta och knäppa på en padda, sticksömmen har aldrig suttit i mors hand).

Men precis som vi också i det att vi i dag har sovit nästan hela dagen efter vår ansträngande resa.

Så var det inte 1974. Då var det fullt upp med att övertyga föräldrarna om att förlovningen var en bra idé och att börja planera för det första året vid universitetet.

Sova – det hann man ju knappt med!

Annonser