Eller alltså i förrgår – då fyllde jag 65. I dag fyller maken 64 och har uppvaktats med ett glas bubbel, smått vidbrända croissanter och en påse presenter, allt traditionsenligt till musik av Hipp hurra för Bamsefar – ur Klas Klättermus på Youtube.

I mina undersökningar av födelsedagsfirandet har jag kommit till att allt passar och allt duger. Små kalas, kanske helt solo, eller stora arrangemang – det varierar ju lite i olika åldrar också. När maken och jag somrarna efter varann fyllde 50 slog vi ihop oss till stor fest i midvintertid, när jag fyllde 60 blev jag enleverad till en påkostad weekend i Hangö, maken året därpå till Stockholm.

I år firade vi småskaligt inom familjen.

Hur man än firar eller inte firar är födelsedagen en dag när både forntid och framtid fokuseras. Jag brukar tänka på hur gamla mamma och pappa blev, hur deras ålder står i relation till vad jag just nu fyller.

Jag minns hur mamma alltid timeade sitt gratulationssamtal till prick 10.01 – den minut då jag föddes till världen.

Jag minns barndomens födelsedagar, alltid på nån hyrd stuga i skärgården, med jordgubbstårta för sommarvännerna och mycket tidig uppsjungning – pappa skulle ju in till stan på jobb efteråt.

Jag minns enskilda presenter – Sound of Music LP:n och syskrinet jag fortfarande förvarar mina fåtaliga handarbetsartiklar i.

Jag tror det alltid varit sol och varmt på min födelsedag – mitt i sommaren – fem månader före julafton – som den är placerad.

På födelsedagen är jag liksom mer lyhörd för det som varit, varför det kanske inte är så konstigt att jag hade en märklig dröm under eftermiddagstuppluren. Plötsligt stod nämligen salig moster-gudmor vid min säng, sig fullkomligt lik från när det begav sig – men iklädd en chockrosa klänning som kanske inte riktigt var hennes stil i detta livet.

– Men hur är du här, frågade jag häpet.

– Nå, jag brukar ju komma på din födelsedag, svarade moster.

– Hur har ni det där, frågade jag, för också i drömmen kom jag ihåg att hon och de andra äldre i släkten förflyttat sig till andra sidan pärleporten.

– Vi har det riktigt bra här, blev svaret.

Sen ringde dörrklockan och jag vaknade. Det har varit fint att höra lite mer, men också vårt korta möte gjorde mig glad.

Glad blev jag också för alla presenter familjen överlämnade, det var gott vin, läcker choklad, en lyxig kräm, en bekväm solstol – och en promenadkäpp!

Den sistnämnda gåvan har jag dillat om en hel del i år – efter att mina knän och ben har blivit nyckfulla i sin hållbarhet. Käpp – det hade både moffa och mommo och mamma, en stadig käpp att stöda sig på de vingligare dagarna är en trygghet. Gör gången säkrare och raskare.

Speciellt om den är så elegant som den jag förärades i gåva. En accessoar med stil, tycker jag!