På sistone har det varit mycket tal om Interrail-resor, tågluffarminnen. Finska litteratursällskapet hade en frågelista om ämnet förra hösten och nyligen var det en stor artikel i hufvudstadsdraken där folk delgav läsarna sina minnen från resor i ungdomens dagar.

Inspirerad av detta plockade jag fram den tjocka pärm fylld av foton, biljetter, broschyrer – och inte minst anteckningar från den enda Interrail-tur maken (då fästmannen) och jag kom att göra. Det var sommaren 1976, mellan 16.8-7.9. Himmel – 43 år sedan!

Vi hade nog planerat åka ut flera gånger, men sommaren därpå kändes det inte riktigt motiverat – och sen – ja sen tog livet över med sina korta semestrar och en tilltagande längtan efter bekvämlighet och komfort.

Men sommaren 1976 drog vi ut på den största resa vi dittills företagit – jag hade ju knappt varit över till Stockholm, två studerande på 21 och 22. Tågkort och kort för övernattning på ungdomshärbärgena hade vi, ryggsäckar och sovsäckar och möjligast minimal packning. Resechecker – detta var ett orosmoment för ett begränsat antal sekiner skulle ju räcka i flera veckor i länder med mycket varierande prisnivå.

Under resan gjorde vi anteckningar båda två, vilket är extra roligt nu efteråt. Mina är prydligt renskrivna på maskin, makens svårare att desciffrera.

Det som först slår mig när jag läser våra texter är att jag har glömt hur mycket ork man hade som ung! Utan besvär färdades man timtal i tåg – ofta stående, vandrade sedan med packning på ryggen ut till ett härbärge, ofta flera kilometer utanför stadskärnan, lämnade bagaget och vandrade in igen för timtal av sightseeing och vandrade ut igen för att övernatta i stora sovsalar i sällskap med ungdomar från olika delar av världen.

Vi åt enkelt – den formidabla hamburgerkedjan McDonalds som först åtta år senare skulle göra inträde på den finska restaurangmarknaden fick många besök. Ibland åt vi bara bröd hela dagen – i rädsla över att kassan skulle sina. En svårighet var makens matallergier som i ungdomen var ännu tuffare än i dag då han t.ex. tål lite ägg i degar och pasta. Det blev ofta rostbiff för hans del – inte fattade vi att man kunde beställa potatis till – så det blev bara rostbiff medan jag lade in pizza (som ju hade varit en helt trygg rätt att äta också för honom). Men pizza visste man ju inte riktigt vad det innehöll heller – så det blev bröd och rostbiff.

Intrycken från allt man upplevde var överväldigande. Jag var ju en smått hysterisk konsthistoriestuderande som hade gjort upp ett detaljprogram över allt vi skulle se på varje ort. Väl framme skuttade jag fylld av glädje (enligt makens dagbok) från konstverk till konstverk, medan maken kanske hade en något mer distanserad relation till denna del av resan.

Jag erfar i min läsning att vi reste i ett Europa som såg annorlunda ut än i dag. De tyska städerna var t.ex. inte ännu helt restaurerade efter krigets bombningar – Köln och Hamburg var rätt deprimerande ställen – en glädje att ha fått besöka dem i upprustad skepnad senare. Neapel och Pompeji var rena slummen, direkt farliga städer där två oskyldiga resenärer nog behövde all änglavakt de kunde få.

Sammanlagt nio olika valutor användes under resan som gick genom Sverige till Danmark, Tyskland, Österrike, Italien, Schweiz, Frankrike, Belgien och slutligen Holland.

Ibland bodde vi på hotell – i Paris och Amsterdam på etablissemang vars verkliga funktion åtminstone inte jag fattade i ivern över för hur billigt man kunde komma undan. I mina anteckningar undrar jag över den svaga takbelysningen och förekomsten av en bidé i ett hörn … An innocent at large, får man säga!

Inte ett enda telefonsamtal hem blev det, men istället en stor bunt färggranna vykort där föräldrarna gavs glimrande rapporter över alpernas skönhet och mängden godsaker och bakverk.

Fotografierna som togs har antagit den för tidens färgfoton sedvanliga gula kulören, man kan knappt skilja en stad från den andra.

Vad blir facit av mitt läsande? Ja – jag blir på gott humör av alltihop. Att möta sig själv som entusiastisk, stark – och vidjesmal – europé på resa i en värld som visade sig vara underbar i sin mångfald. Europa var exotiskt men också hemvant. Jag var EU-fantast långt innan ärendet blev aktuellt – och detta med en gemensam valuta hade jag nog förespråkat starkt redan då. Nio valutor, nio länder – ett sånt trams!

Våra omdömen var ibland drastiska. Vad sägs om makens slutkläm i kapitlet Köpenhamn: ”Vi är eniga om att vi ALDRIG skulle välja denna stad till ett semestermål”. Tja…

Till sist ett litet smakprov från min resedagbok, 25.8: ”I gryningen ångade vi in på Venedigs station där det mest hårresande tumult rådde! Hotellförmedlingar fanns ingenstans att skåda, planer för nästa resetyp kunde vi inte göra då tågtidtabellerna lyste med sin frånvaro. Där stod vi, utmattade, förvirrade, situationen var minst sagt brydsam ty framför våra fötter utbredde sig ett av stadens kanal-landskap. Hur ta sig in till centrum över denna lilla ocean, ja var i Herrans namn låg centrum förresten”?

Det klarade sig, som alla gånger på resan. Och just Venedig är på agendan så smått i resedrömmarna för nästa sommar. Jag vill naturligtvis återuppleva de stämningar en bedårad 22-åring återgav såhär för 43 år sedan: ”Den vykortsvy man möts av vid San Marco saknar like i hela Europa. Det känns som att delta i en dröm då man själv står där mitt i vimlet efter att sen barnsben ha vuxit upp med denna vy i geografiböcker och veckotidningar”.

När vi den 7.9 passerade Sveaborg på vår sista båtetapp från Stockholm och såg ”morgonsolen glimma i Uspenskijs kupoler” konstaterade vi samfällt att vi nu var återkomna till Europas bästa land.

Vi hade ju varit ute och sett oss omkring nu och visste vad vi tyckte!

Annonser